Det är sååå Lelly i ett nötskal.

Seriously, det är jag och det är nog i princip bara jag. Ibland är man helt enkelt dum. Sådär jobbigt glömsk. Riktigt djävla korkad! Men förstå min lättnad. Så äckligt lättnad är jag! Det var helgen för ungefär 3 veckor sedan och det var megatamponger. Inte för att det sistnämnda har någonting speciellt med just det här att göra, men ändå. Det där är någonting som bara är värt att nämnas. Trycka in tamponger på fyllan blir ofta, i mitt fall.. Misslyckat.

Nääej, det där var inget intressant men ändå. Det finns saker som man helt enkelt vill skriva ner, men som andra förmodligen inte tycker är särskilt intressanta. Dock tror jag nog att de som faktiskt vet någnoting om just det där förstår vad i helvete Lelly menar med det. Right people?

Denna kväll, den tid som passerat och den tid som återstår av denna efterlängtade fredagskväll kommer jag tillbringa hemma i mitt kära hus. Just nu tror jag att jag är ganska mycket ensam hemma. Min kära lillebror kan i och för sig sitta framför tvn i sitt rum, men sådant orkar man helt enkelt inte ta reda på. Hunden har tagit mina kära föräldrar på en promenad, så dem slipper man ett tag.

Jag sitter för övrigt med hårfärgninsmedel i håret och meningen är att håret ska bli sådär väldigt svart igen. Hur svart det faktiskt kommer bli återstår väl att se.

I brist på böcker att läsa så sätter jag mig väl framför tvn en stund. Imorgon kväll ska jag väl hitta på något med älskling och hans kompisar, och så Jossan också. Niice! Det blir sprit dåva, även om jag faktiskt lovade mig själv att inte dricka någonting denna helg.. Vissa löften är helt enkelt till för att brytas, men så är jag så väldigt glad för lite saker så just detta löftet som egentligen inte ska brytas, just det löftet ska brytas just denna helg. Så är det bara!

1 december snart va! Det låter skoj. I think..

Sista november..

Ny månad. Snart ny månad. Tiden går så äckligt snabbt. Jag hinner inte med. All stressen. All pressen. Motstånd från alla håll. Ingenting går sådär lätt. Ingenting kommer man igenom utan att trycka på riktigt ordentligt. Förstår ni hur väldigt jobbigt det faktiskt är? Så väldigt jobbigt att aldrig kunna slappna av och fortsätta gå. Fortsätta gå rakt igenom ingenting. Känna att allt utom den där äckliga känslan..

Det känns så väldigt tomt. Ett hål någonstans där inne. Inom mig. Någonstans, bara någonstans. Fastän jag vet att ingenting av detta är verklighet. Fastän jag vet att detta bara är en ond dröm och att jag snart kommer vakna upp och skratta åt mig själv. Fastän jag vet allt det där så kan jag verkligen inte låta bli att tänka att detta faktiskt kan vara min verklighet. Jag kan inte låta bli att tycka att jag är så väldigt korkad som verkligen tror på alla mina ord om att det här bara är en mardröm och ingenting annat.

Musiken ekar i mina öron. Någon stans långt där borta. Ett stort och tomt rum. Eko. Eko. Eko. Can you hear me? Living just isn't hard enough. Living my life.. Not hard enough.

Ja, det är så lätt. Det är så väldigt lätt att vara jag. Är det verkligen det ni tror? Alltid så väldigt snäll och trevlig. Du kan inte stå ut med tanken på att allting kanske kommer förändras. Någontin jag verkligen inte kunnat acceptera. Någonting som alltid kommit sådär regelbundet. Någonting som bara vägrade att komma. Ingenting utom just tomhet. Tomhet där inom mig. Det är äckligt. En växande känsla. Jag vill inte tro att det finns där. Jag vill inte känna allt det här.

Utan er. Utan alla de där underbara människorna som man kallar vänner hade livet varit aboslut ingenting värt. Utan er hade allting bara rasat samman, samtidigt som det utan familjen helt enkelt inte hade funnit någonting som kunnat rasa samman. Ni förstår inte hur djävla lycklig jag är för att jag faktiskt valde helt rätt. Just den 22 augusti blev livet så väldigt mycket värt, så väldigt mycket mer värt än förut.

Det är det som kallas lycka.

Det här måste vara döden.

Den här känslan igen. Den här magkänslan. Den här äckliga sugande känslan. jag vet att du hatar mig för allt det här. Jag vet att du inte litar på mig längre. Jag vet att jag kommer få all skit man kan få för det här. Det du inte förstår är att små flickor blir stora. Din lilla flicka har blivit stor och hon vet så väldigt mycket mer än du tror.

Alla dina ord om att hon inte vet någonting om livet. Allting kommer bli helt åt helvete om ett tag, ja visst, så kan det blir. Allting behöver inte vara så. Livet är inte sådär svart och vitt. Det kan vara så mycket andra färger också. Ljust och mörkt. Allt det där.

Din besvikna blick. Dina tårar. Dina kommentarer. Förlåt. Jag älskar dig. Jag älskar er. Jag älskar er så väldigt, så väldigt obeskrivligt mycket. Jag vill att ni ska förstå att allting inte är sådär enkelt och att jag inte är sådär perfekt. Jag vet att jag kommer få så mycket skit för det här och jag är så äckligt rädd för allt just nu. Hela min värld skakades om. Ingenting kommer bli bra.

Det här måste vara något slags slut. Hur gärna jag än vill försvinna. Hur gärna jag än vill slippa allting. Så lite vill jag att ni ska lida. Så väldigt, obeskrivligt lite vill jag att andra ska se vilken misslyckad liten flicka ni har. Ni hade.

Jag älskar er för mycket för att kunna bara fall död ner även om det här måste vara döden. Jag klarar det inte.

Och älskling, jag vill bara strypa dig för du får mig att må riktigt dåligt. Just nu i alla fall. Men jag älskar dig.

Oj vad det är vinter!

Lite halvt i alla fall. Det händer att det snöar. En hel del dessutom. Sådär äckligt mycket ibland. Det är kallt också. Väldigt ofta. Nästan varje dag. Men så är det snart december. Det är sjukt vad tiden går snabbt!

Något av allt det där sjuka är att det redan är onsdag och att man är ledig imorgon. Ingen skola. Ingen skola alls. Så är det fredag. Redan fredag!

Det sjuka med denna helgen är att jag faktiskt ska göra i princip ingenting. Nej, ingenting speciellt. Funderar på bio. Saw 4. Fast vi får väl se hur det blir med det där. Bion ni vet.

Funderar på om det verkligen kommer bli en sådär bra helg. Hemma och göra i princip ingenting. Umgås med lite folk, men att det blir allmänt lugnt. Kan jag verkligen, verkligen fortfarande bara ta det sådär äckligt lugnt? Allt lugnet utan att tänka på vad jag egentligen borde göra. Vad som egentligen borde vara klart. Någonstans där jag egentligen borde vara. Även om jag vet att det inte finns någonting sådant. Det finns inget "jag borde göra", "jag borde vara" och allt det där. Inte egentligen.

Ikväll blir det mys med älskling. Hoppas jag då.

Jag tror det blev lite tårar där?

Jag tror jag började gråta. Allt var mitt fel, men ändå var det faktiskt hon som tvingade mig. Det var mitt fel men ändå väldigt mycket hennes fel. Det är just HON som alltid får mig till sådant.

Just för att förstöra allting för henne.
Få henne att käna ingen kontroll alls över mig och mitt.
Jag vill ha pizza. Mhm, det blir pizza eftermiddag!

Det ska vara kontroll och det var just det du inte fick se. Förlåt. Jag har inte så äckligt perfekt som jag vill vara. Ingen är så perfekt. Perfektion är ett ord och ingeting man kan vara. Ingenting man verkligen kan vara sådär på riktigt.

It remains in silence.

Det blev fest igår. Fest hos Elin och det blev riktigt skoj. Tycker jag. Trevliga människor. En del av mina kära klasskamrater till exempel. De är bäst, helt klart!

Tänk vad jag hade varit om jag inte hade hamnat där jag hamnade. Gått just det programmet i just den skolan och i just den klassen med alla de där så väldigt bra människorna. Jag tror inte jag hade varit särskilt mycket.

Fast på Fenix med precis samma människor. Allting på samma sätt, precis som under hela skolgången. Hela grundskolan. Hela djävla grundskolan! Jag vet att jag låtsades att allting var bra. Jag vet att det vissa dagar faktiskt var bra. Det finns de som har det värre. Jag hade allt. Åtminstone så mycket man behöver. Vänner. Bra betyg. Sådant som är så äckligt viktigt för mig. Men vad fick allting att börja falla isär då? Vad fick hela min värld att börja falla i småbitar? Jag vet inte. Det jag vet är att jag aldrig hade orkat med Vaggeryd i ytterligare tre år. Bara tanken får mig att må så äckligt illa. Folk trodde så mycket, men visste så väldigt lite.

Det jag sa om tystnad. Det jag lovade mig själv att alltid hålla för mig själv. Det var just det här. Det med att folk tar för givet att man är någon, en viss person.. Aldrig någon annan. Saken är den, folk är ofta någon helt annan än den folk tror. Så äcklgt jobbigt är det att veta att det finns folk som fortfrande tror saker om mig. Lilla tönten Lejla. Vad fan vet hon egentligen? HAH! Ni ska bara veta vad hon vet.. Kan ni glömma allt det jag var? Människor förändras. Alla de där kommentarerna är onödiga. Det förstår ni väl?

Att det blev sommar. Att det blev augusti. Att allting förändrades så väldigt mycket. Det var en så väldigt bra månad tycker jag. Du fanns där och jag fanns här. Det var du och det var jag. Allting blev så väldigt bra.

Du och jag.
Förstår du hur obeskrivligt bra du är?
För mig.
Finner inga ord.
Vet du, jag älskar dig!

You say that the past is a memory..

Jag skulle aldrig kunna prata. Aldrig säga ett enda ord om sådant jag glömt. Sådant jag i alla fall trodde att jag glömt. Men det var just glömt jag inte hade gjort. Visade det sig.

Människor kan göra en så väldigt illa. Handlingar, ord och allt det där bara kommer. Man kan inte hejda dem. Vad allt det sedan gör med en annan människa, någon som fått alla de där orden slängda rätt i nyllet är en helt annan sak. Visst bryr man sig, kanske, men det är inte det som spelar någon roll. Gjort är gjort. Sagt är sagt. Det finns inget som kan få de de där handlingarna ogjorda, de där sakerna osagda. Därför får alla de där tankarna snurra runt i den andra personens huvud. Runt, runt, runt.. Om och om igen. Utan slut. Alla vet hur det känns, men det är helt enkelt en del av livet. Någonting som är sådär mindre bra.

Det var just de där orden och de där handlingarna som gjorde mig så illa. Att ni sedan inte vill förstå, eller inse att det är erat fel alltihop är just det som gör så väldigt ont.

Ni uttalar allting så fel.

Ni vet, alla de där orden ni uttalar? Alla de där orden som tappat nästan all sin betydelse? Kan ni minnas det? Ja juste, just de där orden. De där orden som får min mage att vända sig ut och in. Som får hela mig att vilja lägga mig ner, somna och aldrig vakna igen. Just sådan makt har ni över mig. All denna makt över mig och allt med mig har ni för att ni är min föräldrar. Det är ni som håller ihop min värld, för utan er hade den inte exsiterat.

Det ni inte vet lider ni inte av. Jag använder den där meningen så väldigt ofta. Men oh, ni vet inte hur mycket sanningen det egentligen är. All de där åtta orden är så väldigt sanna. Det finns inte mycket ni vet, för era frågor fastnar inte i mitt huvud. Era frågor vill jag inte svara på. Ni kommer aldrig höra riktigt ärliga svar.

Alla krav som ni egentligen aldrig ställer men som bara finns där. Alla de där äckliga frågorna som jag inte vill besvara. Alla de där begränsningarna som finns där. Det är jag, instängd i ett litet rum. All den där paniken som bara dyker upp. Så som den alltid gör när allting känns så väldigt litet och döden känns så närvarande. Cellskräck. Det är jag och min rädsla och just när det gäller det här är det tack vare er den förföljer mig. Överallt..

Jag måste känna mig så väldigt bra. Jag måste vara så väldigt perfekt. Minsta lilla felsteg och allting går åt helvete. Min masken åker av och mitt skal går sönder. Allt det där som döljer sig där inne kommer ut. Ni ser och ni hör. Det där är min värsta mardröm, min allra, allra värsta mardröm. Att vara så mycket sämre än ni vill att jag ska vara. Att vara otillräckligt inför era ögon. Att helt enkelt inte vara bra nog.

Det är just det där som får den där ångesten att komma krypande och hota att förgöra mig inifrån. Det är tack vare er som jag inte kan vara den jag verkligen vill vara. Jag försöker verkligen bryta mig loss. Sluta vara sådär bra, för jag vet att ni vill att jag ska vara bara jag. Ni vill se mig lycklig. Ni vill se ett leende på mina läppar och ni vill att mina ögon ska lysa av lycka. Förstår ni inte att jag inte vill ha alla de där kraven då? Jag vill le och jag vill att mina ögon ska lysa av lycka. Kan ni bara säga att allting får bli som det blir. Att jag får bli precis den jag vill bli. Jag pressar mig själv så äckligt mycket. Jag måste vara så väldigt bra för min egen skull. Ni behöver inte trycka på för jag klarar det så bra själv.

Men jag älskar er och ni älskar mig. Jag älskar er så väldigt obeskrivligt mycket och jag vet att ni älskar mig mer än ord kan säga.

Det VAR en så väldigt bra dag.

Allting var så himla bra. Hela morgonen, hela eftermiddagen, hela tågresan och så sätter man sig vid datorn.. Precis som alltid. Där går allting åt helvete som så väldigt ofta.

Jag är så äckligt trött på att allting ska förstöras av dig. Just bara dig. Vet du, jag kommer göra dig så mycket fulare än du redan är. En fet djävla smäll rätt i nyllet! Så fort jag träffar dig.. När det nu blir.. All den där lyckan. Bortblåst. Finns inte mer. JUST FUCKING GONE! Allt tack vare dig och de där orden jag inte ens hörde.

Jag tänkte på dig på vägen hem. Tänkte att det var konstigt att du inte givit ett enda ljud ifrån dig på så väldigt många veckor. Så sätter man sig här och så ser man. Jag vet att det är du, och ditt "lastbils överkörda nylle" kommer se så väldigt mycket värre ut.

Jag har ett visst tålamod med människor, men när deras ord innebär att förlora en del av min kontroll över mig själv och allt jag faktiskt älskar så finns det inget som heter tålamod i min värld.

Imorgon är det fredag, och så fan heller att du ska få förstora den underbara dagen!

Är det dags att sluta drömma nu? Gå en helt annan väg?

Hur kunde jag glömma det jag verkligen älskar? Varför började jag jämföra mig själv med andra och tro på alla mina ord? Tro på allt det där med att jag inte kan just det jag så gärna vill kunna.

Jag minns när jag fick min första kamera. Den lyckan! En söt liten digitalkamera med 4 Megapixel, vilket var riktigt mycket just då. Det var julen 2004 och ett leende lekte på mina läppar när det var dags för julklappsöppning. Som vanligt hade jag letat julklappar när mina föräldrar inte varit hemma, och självklart hade jag sett kameran. Ändå blev jag så väldigt förvånad när jag öppnade paketet. Min alldeles egna kamera! Hela jag riktigt lyste av lycka! Men det var då det.. Min dröm.. En enkel digitalkamera.

Jag kände att ingenting var på riktigt, trots att jag verkligen älskade att leka med kamerans funtkioner. Leka med vinklarna och ljuset. Jag kände att jag dög. Jag kände någon slags stolthet över att äga den där förbannade kameran. En så väldigt enkelt liten digitalkamera. Någonting folk runt om kring mig helt enkelt inte tänkte så mycket på. Men folk visste inte hur gärna jag ville springa omkring med en kamera runt halsen hela livet, en sådan där bra systemkamera och fota allt jag såg.

Jag fick en sådan där bra systemkamera som jag kunde springa runt med runt halsen och fota allt jag såg. Det var i april 2007. Mitt leende var ännu bredare och den där lyckan var ännu starkare. Jag minns att jag helt enkelt var tvungen att titta på den. Utanför A6 blev det. Jag packade upp hela skiten och satte mig på en bänk och bara stirrade på kameran. Det var verkligen på riktigt, det var verkligen en systemkamera. En sådan där svar Canon EOS 400D ni vet.

Den där lyckan varade inte länge, för allting blev så väldigt mycket tävling så väldigt snart. Jag vet inte varför det blev så. Det var jag mot mig själv. Jag mot alla tankar, all ångest. Allting som hade någonting med tävlande att göra. Hela tiden ligga på topp. Hela tiden vara sådär bra som alla trodde man var om man ägde en sådan där systemkamera.

Vet ni hur länge jag har älskat allt det där? Vet ni hur länge jag har viljat kunna allt det där? Att sedan känna sig tvingad, riktigt djävla tvingad att hela tiden komma med någonting nytt, att alltid göra precis lika bra ifrån sig är en riktig djävla plåga. Precis som allt det där med att jag inte räcker till. Att jag är så äckligt tråkig. Så äckligt konstig, sur och så väldigt tråkig. Ja, sanningen är den att det bara är jag som tänker så. Hoppas jag.

Jag vet att ingenting av det där är sant. Jag vet att jag kan och jag vet att jag duger. Ja, jag vet allt det där, men ändå.. Det är som något slags invant mönster. Känna att man inte kan, och att man inte räcker till. Känna den där äckliga, sugande känslan i magen. Då vet man att ingenting är som det ska. Att det börjar bli sådär äckligt dåligt igen. Att bara veta att allting kommer bli som vanligt igen efter ett tag, just så som det börjar bli nu.

Det är jag mot mig själv och mot resten av världen. Bara jag och all ensamhet. Det är just nu, just när det är vinter som alla de där tankarna kommer tillbaka. Som alla de där känslorna hotar att kväva mig. Jag vet att jag har så mycket, men ändå känns det som att det är bara jag och min ensamhet. Bara vi. Hand i hand livet ut.

Jag kan säga att jag är hur djävla kass som helst, men jag vet innerst inne att det är just kass jag inte är. Just i denna stund vet jag i alla fall det. Men så finns det sådana stunder då allting bara kan dra åt helvete. Hela jag och hela världen.

Det blir Textkommunikation(?) för min del. Det sägs att det inte är särskilt svårt att få som man vill då, även om jag vet att jag har lika stor chans att komma in på foto. Min dröm ni vet.. Det kan vara så väldigt lätt med mig och mitt sätt att pressa mig själv att göra så mycket som jag så gärna vill göra. Det är tanken på att inte duga, att inte räcka till som får mig att vilja ha någonting som är så väldigt lätt att få.

Förlåt världen.

Jag vågar inte tro på mina egna ord.

Det känns som att flyga tillbaka i tiden igen.
Förr året igen och igen och igen.
Vad man än gör är det aldrig tillräckligt.
Det är aldrig tillräckligt för henne där.. För mig.
Det är aldrig tillräckligt för er eller denna värld.

Kan du spotta mig i ansiktet istället?
Det är lika bra. Har samma effekt.

Tankar som dessa borde inte få snurra runt i mitt huvud.
Tankar som dessa borde inte få snurra runt i någons huvud.
Tankar som dessa borde inte få någon att må sådär äckligt dåligt.

The music in my head.

Jag kom och tänka på det igår. Jag har inte tänkt på det innan, men seriously, jag börjar alltid lyssna på samma musik som jag gjorde förra året vid just den här tiden. Again and again and again. Varför gör jag så egentligen?

Det var Guns n' Roses, det var Aerosmith, det var KoRn, det var Disturbed och det var verkligen SkidRow. Så var det en del annat också. Men hur kommer det sig att jag gör så? Just samma musik, och just samma låtar. Jag minns alla texter och alla minnen som förknippas med låtarna och texterna. Jag börjar minnas hur det var då, och hur det är nu. Vid den här tiden förra året. Ja, det var just då början av det där slutet. Just ett slut på den där äckliga känslan.

Into the abyss will I run. - Just den textraden. Just den meningen minns jag så väl. Vet ni hur äckligt det känns att veta att allting upprepas? Att veta att verkligheten alltid kommer upprepas. Alla handlingar. Alla ord. På ett eller annat sätt. Inte exakt, inte precis varje ord, men ändå på något sätt.

Det är just det som får min värld att börja snurra åt fel håll igen. Det är just det som får mig att börja tänk om allting ändå inte vore så mycket bättre utan mig.

JOHAN, KOM HIT FÖR FAN! :( <3

DET ÄR TISDAG!

Vet ni att de tinte är alls långt kvar till onsdag? Inte till torsdag heller, eller till FREDAG! Denna veckan kommer gå snabbt, och jag älskar när veckorna går snabbt. HELG HELG HELG HELG! Helg som faan! Ge mig NU!

Vi har datakunskap och vår vikarie är spårlöst försvunnen. Undra vad det blev av gubben egentligen? Gone, just gone.. Inte mig emot, men ändå. Vi gör inget speciellt eftersom vår datagrupp är väldigt mycket före alla andra grupper när det gäller att arbeta med Word. Vi är duktiga vi, yeees! Prov i skiten nästa vecka, och jag hoppas jag lyckas sådär lite bra i alla fall.

Nu orkar jag inte skriva mer faktiskt.

The silence says it all..

Det är rädslan för dina ord som får mig att låta bli att lyssna. Det är rädslan för allt med dig som får mig att bara önska att du kunde försvinna. Det är rädslan för att förlora dig som gör så att jag verkligen gör allt för att få dig att stanna kvar.

Hur gick allt det där ihop egentligen? All rädsla och all djävla längtan. Längtan efter alla de där orden jag egentligen inte ville höra. Allt det där som egentligen inte var någonting. Du var allt, men ändå verkligen ingenting..

Mest av allt var det den där rädslan för att inte räcka till. Rädslan för din tystnad som sa så väldigt mycket mer än alla ord i världen. Den tystnad som verkligen var det enda du gav mig. Jag kunde inte le, inte säga ett enda ord utan att undra vad du skulle tycka. Lämnar du mig och allt det där just för att jag sagt någonting, just för att jag gjort någonting så väldigt fel? För att jag helt enkelt för en gångs skull vågade vara mig själv? Frågan är varför jag trodde att det skulle bli mer än det var? Svaret var att det aldrig någonsin skulle bli mer än ingenting alls. Någon slags vänskap. En himla massa samtal. Så väldigt många onödiga ord. Jag gav dig så väldigt mycket mer än du någonsin kommer ge mig.

Jag minns att jag sa att jag en dag skulle förstå att allt det där bara var slöseri med tid. Du var inte värd någonting. Precis så lite som jag faktiskt var värd i dina ögon. Absolut ingenting. Du kommer aldrig förstå hur djävla äcklig och värdelös du fick mig att känna mig. Hur väldigt nära det var att hon, den där som tog kontroll över mitt liv ett litet tag fick mitt liv. Fick allting att försvinna.

Ni såg bara det ni ville se. Ni såg ingenting annat. Det var jag och ingen annan som hjälpte mig själv att förstå hur fel det var, trots att jag egentligen var så väldigt blind för allting utom det som var så väldigt fel.

Det enda jag ville var att allting skulle vara på riktigt. Lite kärlek. Just sådan kärlek som jag faktiskt har fått.

Du förstår inte att du är hela min värld. <3

Your crime is time.

Det blev en promenad med hunden ikväll. Gick omkring och funderade. Det slog mig helt plötsligt. Sådär utan att jag vill tänka på det.. Hur mycket har jag egentligen inte förändrats det senaste året? Hur mycket har inte allting runt omkring mig förändrats det senaste året? Både livet, jag och hela resten av världen. Alla människor runt omkring. Det är precis allt, och det är precis allt som blivit så väldigt mycket bättre. Förstår ni inte hur mycket jag älskar er för att ni gör mitt liv så väldigt mycket bättre än det egentligen borde vara? Jag vill så gärna förtjäna det här, och ibland tror jag faktiskt att jag gör det. Lite lycka. Lite lycka sådär väldigt ofta. Det är allt tack vare er och fy fan vad jag älskar er!

För ungerfär exakt ett år sedan ville jag bara skicka allt åt helvete. Bara slippa allt som har med världen att göra, och livet. Jag insåg att det är just det där som är det allra sista jag vill göra nu. Ett djävla år senare! Tänk vad allting, precis allting kan förändras på ett år. Så många dagar. Jag är ungefär den jag alltid varit, men ändå inte.

Helt plötsligt började låten I Remember You med SkridRow spelas. Tårarna började rinna. Så som de alltid brukade göra innan, men då av en helt annan orsak. Jag älskade den låten. Just den låten som påminde mig så väldigt mycket om dig och allt det där jag vet att jag inte förtjänade. Allt det som gjorde allting till ett helvete.

De där gångerna jag grät var inte inte av lycka, men jag insåg att det var just av lycka jag grät denna gång. Just idag. Lycka ja.. Kan Lelly verkligen vara lycklig? Yes, nu kan hon det. SOM FAAN!

Det är ett helt djävla liv & bara en kort stund till minne av..

Jag läste det någonstans. Jag tänkte efter lite och insåg att det är så väldigt sant. Det är verkligen sant att man lever ett helt liv och bara får en kort minut till minne efteråt, om ens det.

Jag har ingen djävla aning om vad i helvete jag gjort idag. Ingenting egentligen. Bara orkat ta mig upp ur sängen, in i köket, äta frukost, upp till datorn, ner till tvn, upp till datorn, ner till tvn, upp till datorn och snart ner för att äta någonting. Sedan blir det säkert datorn igen.

Jag har ingen aning om varför tiden ska gå så snabbt just denna söndag. Just den söndag man så gärna vill ska vara åtminstone ett kort för evigt. Vad det nu är?! Men nejdå, allting ska gå så äckligt snabbt!

Jag vill ha helg igen. Jag vill kunna sova bort dagen! Ja, nästa söndag ska jag sova bort. Sova bort som faan! Sedan ska jag äta, sätta mig framför datorn, äta, duscha och så sova igen. Efter det där är det inte alls långt kvar till måndag morgon. Men ja, det är nästa söndag det. Tills dess är det en halv evighet kvar.

Jag har en äcklig känsla av att denna veckan kommer vara ganska mycket för evigt. Eller så kommer det åtminstone kännas.

Nästa helg blir det fest igen, och då ska jag skämma ut mig med alla mina konstiga fylleord. Ja, det där börjar bli ganska mycket skoj. Och denna veckan är jag lite halvfattig. Endast 86,50 kvar på kontot och 50 i någon byxficka. Sådär äckligt fattig är det inget skoj att vara.

Det var en lördag det där..

Det var lördag som sagt och det var väldigt onyktert också ja. Men det var riktigt skoj! Någonting man helt enkelt måste göra om, om man säger så.

jag tog tåget in till Jkpg vid 15:22. Jossan och jag gick omkring på A6 en stund. Tog sedan bussen in till stan, mötte Sofie, Rasmus, Viktor, Johannes och Linnea vid Cigarren. Tog sedan bussen till Linnea. Såg på "Fucking Åmål", gick sedan in i köket. Satte oss vid bordet och runt åtta någon gång så började folk bli sådär lyckliga.. Om man säger så.. Runt halv elva så var alla ganska mycket som vanligt igen, och jag och Jossan åkte hem vid 12.

Nu vill man bara ha helg igen. Fast ja, denna veckan kommer säkert gå sådär äckligt segt. Så är det alltid.. Så hoppas verkligen att jag inte gjorde någonting alltför pinsamt igår. HAH!

Tänk om.. Tänk om..

Yes, tänk om mina kära mor hittar spriten jag gömmer lite överallt? Usch, det där lät lite fel.. Men kära mamma, titta in i min garderob!

Ikväll hoppas jag det blir ganska mycket skoj, även om jag kommer känna mig lite dum mot vissa människor. Förlåt kära vänner, men det här är dagens ungdom.

Och älskling, jag lovar att inte göra någonting dumt. Det är du och absolut ingen annan. <3

Go, went, GONE

Vet du, mot dig är jag alltid snäll. Mot dig har jag alltid gjort i princip bara rätt. Jag har aldrig sagt någonting riktigt fel. Aldrig gjort någonting riktigt fel. Men vet du, det där bara försvinner. Du vet inte hur svårt det är att vara jag när du finns. Hur svårt det är att alltid vara tvungen att lyssna på dig. Alltid göra precis som du säger.

På senaste tiden har jag skickat allt det där åt helvete, och dig också. Du är inte värd det där längre. Du ska inte få se mig dö längre. Allt det där som dödat mig sådär inifrån du vet.. Sakta.. Hela jag hade kunnat försvinna utan att du ens lagt märke till det. Du hade inte ens förstått att det varit du som dödat mig. Bara ett tomt skal och ingenting mer.

Du kommer aldrig se mig sådär igen. Det låter så dumt att säga det, för jag kan fortfrande inte riktigt acceptera det själv. Eller förstå det själv låter mer rätt. Ingenting av det låter särskilt rätt, men det är så väldigt rätt. Egentligen är det de.

Vad fick dig att tro att jag är sådär annorlunda? Inte som alla andra. HAH! Vet du hur kul det låter när ni tror sådär om mig? Precis som alla andra djävlar är just det jag är.

Vet ni, denna sommaren var den bästa hittills. Tack för att du fick mig att förstå att livet är mycket mer än det du fått mig att tro.

Jag slutade lyssna.

Jag har så väldigt ont i huvudet nu. Någons slags huvudvärk. Jag är så äckligt trött också. Orkar knappt hålla mig uppe. Önskar mer än någonting annat att denna dag kunde vara lite mindre sådär seg. Vill ha fredag igen!

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Någon gång just när allting var som viktigast slutade jag lyssna. Rösten bara försvann, den fanns liksom bara inte där. Därför hörde jag inte det jag ville göra. Just för att jag helt enkelt inte förstod att jag faktiskt skulle lyssna på just det där. Just det där som var så väldigt viktigt. Kanske är det därför jag sitter här och undrar vad det blev av allting?

Ibland bara hatar jag mig själv för att jag är så äckligt feg. Så äckligt rädd för att göra bort mig. Det enda jag vill säga är allt. Förstår du inte vad det var? Förmodligen inte..

Det enda jag vill är att vara där, hos dig precis hela tiden. Resten av världen är så äckligt onödig att veta någonting om. Just nu i alla fall.

Ibland är man bara så äckligt ego.

Det var väldigt mycket puss på mitt hår idag kan jag säga. Dock är mitt hårspray väldigt slut nu, men ändå liksom.. Vad gör man inte för en dag med äckligt snyggt hår? Ibland bara måste man vara riktigt nöjd.

Dock får man väl ursäkta min väldigt, väldiga fula pose på bilden.. Och min dåva. Ibland blir det bara äckligt fult, men håret blev bra där liksom. Särskilt luggen. MUMS SOM FAN!

Blev för övrigt inte särskilt mycket gjort denna dag. Kom hem runt tre och längtade till klockan skulle bli sådär mycket så att man bara kunde gå och lägga sig i sin säng och sova, sova, sova, sova.

Imorgon är det fredag dåva och då hoppas jag att min älskade pojkvän hade tänkt leka lite med mig. Hade han inte tänkt det så får jag väl sitta hemma och glo. Eller så dyker det upp någonting annat. Blev finns alltid någonting att göra liksom, så man helt enkelt slipper sitta hem och vara allmänt sur på allt som rör sig och allt som inte rör sig. Precis allting alltså. Yes, det är vad jag vanligtvis är isåfall! Det är synd om alla då..

På lördag blir det till att försöka ta sig till Linnea. Skoj blir det nog! Bara vi kan få tag i lite äckel att dricka så man blir sådär underbart glad och lycklig. Livet kan vara hur himla piss som helst och ändå blir man så väldigt glad och livet blir så väldigt underbart bara man dricker lite sådant där. Det kan behövas ibland. Ibland ja.. LÄSTE DU DET DÄR?

Nu vill min kära lillebror ha datorn, vilket han har tjötat om den senaste halvtimman. Dumma dumma lillebror! Nu får han väl som han vill då. Jag ska duscha!

Puss*

Idag flyter jag inte utan jag sjunker.

Det är en obeskrivligt äcklig känsla. Ungefär som den känslan där man helt enkelt vet att ingenting kommer bli rätt. När det liksom inte går rätt till från början. När man känner sig sådär hopplös och allt det där. Det bara kommer helt plötsligt. Man orkar helt enkelt inte försöka. Inte tänka.

Idag hade jag inte tänkt göra annat än sitta här och tycka synd om allting. Speciellt mig själv. Ibland önskar jag verkligen att allting kunde kännas sådär bra. Precis så som de flesta önskar. Att alla de här äckliga känslorna bara kunde lämna plats åt de där känslorna man bara vill ska finnas där. Men nejdå, nu får man dras med det här. Önska att tiden bara kunde spolas tillbaka. Samtidigt som man verkligen önskar att ingenting ska förändras. Bara fortsätta så som det börjat. Vad gör man när man helt enkelt inte vet vad man tycker, känner och vill?

Vet du hur äckligt dum jag känner mig när jag ställer de där frågorna? Vet du hur äckligt rädd jag är för vad du ska tycka?
Tvivlar på att du vet någonting av det där.

Det är er jag har att tacka för att hela min värld finns.

Du gör mig förvirrad. Hela din existens gör min så väldigt obetydlig. Du är så väldigt elak. Du är så väldigt liten. Du är så väldigt ingenting men ändå så väldigt mycket. Jag vet inte om folk ser det jag ser. Kanske finns det de som gör, men så väldigt många verkar inte lägga märke till någonting.

Det du gör är så äckligt fel och jag kan verkligen inte göra någonting annat än hålla med. Jag vill inte le men det är just det jag gör. Det är just det jag alltid gör. Ett sådär äckligt falskt leende bara för att få dig att känna dig bra..

Allting om och om igen. Livet är som ett videoband som går på repeat. Jag vet att det egentligen borde vara enkelt att ändå på allting, eller i alla fall en del. Jag förstår verkligen inte varför jag inte försöker. Det bara blir så fel, och jag faller tillbaka till allt det som alltid har varit min värld. Den äckliga värld jag hatade så väldigt mycket.. MEN jag kan inte säga att allting är precis likadant hela tiden. Saker och ting förändras ändå. Åtminstone lite. Det finns sådant man helt enkelt lär sig. Sådant man lär sig av alla misstag. Sådant som man vet att man aldrig kommer göra igen.

Saker som jag så gärna inte vill göra igen är just saker som jag gör igen. Sådant som helt enkelt ska upprepas. Sådant som får mig att vilja lägga mig ner, blunda och aldrig öppna ögonen igen och resa mig upp.

Allt jag någonsin haft har inte varit lätt att få även om det är så det verkar vara. Att komma hit med en liten väska med kläder är det många som inte vet någonting om. Att bygga upp allting. Börja om från början med i princip ingenting. Jag vet hur det är även om jag var så väldigt liten. Ni vet inte hur djävla lycklig man ska vara när man får allting serverat på silverfat. Det gäller att inte vara lat och tro att allting ska komma till dig. Det gäller att veta att ingenting kommer gratis och att det finns så väldigt många som har äckligt mycket mindre än du.

Det där glömmer även jag bort ibland. Kanske just för att det faktiskt inte var jag som jobbade ihop allt det här. Det var inte jag som fortsatte försöka trots att ingenting verkade gå. Hela världen var emot dem och ändå fortsatte dem gå. Vet ni hur underbart det känns att veta att man faktiskt kan lyckas? Att veta att allting inte är sådär omöjligt som det först kan verka vara.

Jag vet att man inte ska lita på vem som helst. Jag är så väldigt mycket äldre än jag egentligen vill vara. I mitt huvud snurrar så väldigt många onödiga tankar. Sådant som folk aldrig får höra någonting om. Min rädsla för att verka så mycket mindre än jag faktiskt vet att jag är håller mig tillbaka. Låter mig förstå att jag inte kan göra allt det jag så gärna vill göra. Ibland för jag inte ens tänka tanken att försöka, även om jag så gärna vill. Även om det inte verkar så väldigt omöjligt.


Jag vet att jag ofta verkar så otacksam. Jag vet att jag så ofta vill ha full kontroll över allt och alla, men det är sådan jag är. Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, det bara är så det är. Ofta vill jag inte. Jag vill inte få er att känna er så hopplösa. Att känna hopplösheten komma smygande får en att bara vilja försvinna så långt bort från denna världen som möjligt.

Ni har lärt mig att inte ta emot någonting från folk man vet kan använda det mot en, en vacker dag. De där människorna går inte att lita på. Det vet jag att ni har så väldigt rätt i. Förlåt för alla de gånger jag fått era ögon att svämma över. Ni är värda så obeskrivligt mycket mer än det jag faktiskt ger er. Jag vet det.

Mamma och pappa, ni har fått mig att förstå att livet är värt att leva.

Det var en sommarkväll..

Tänk att jag faktiskt inte riktigt vågar erkänna att jag är väldigt mycket kär i dig. Vet du, jag kommer ihåg så mycket.. Minns du första gången vi träffades? Vi gick ut med min hund. Du var så söt! Hah, jag blev väldigt förvånad när du gav mig en kram. Du såg så osäker ut, men fy fan vad gullig du var! Det bästa av allt var att jag fick en kram, och att du frågade om vi kunde ses dagen efter också. Jag vet inte hur jag vågade prata med dig och bara prata på.. Säga allt om i princip ingenting.

Vet du att det igår var exakt tre månader sedan den kvällen? Tre månader.. Tiden går så väldigt snabbt men ändå så väldigt långsamt.

Det låter kanske väldigt dumt, men jag kan inte riktigt minnas hur det var utan dig. Innan jag träffade dig. Kanske är det mest för att jag helt enkelt inte vill minnas. Just för att det nu är just så som jag vill ha det. Det är för att inte skrämma dig som jag inte säger någonting. Bara lite sådär onödiga ord. Kanske betyder de där orden någonting litet, men ändå... Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja säga... Men ändå inte, för vad vet jag om sådant egentligen? Fast kanske vet jag ändå mer än jag vill tro, men förmodligen inte tillräckligt för att faktiskt kunna vara helt säker på att det kan vara på riktigt.

Det enda jag kan minnas från innan, våren, juni och juli är väl egentligen just skola, honom och allt det där allmänt jobbiga. Det var när du försökte få mig att förstå att det kanske ändå var någonting man kunde försöka med.. Du och jag.. Som resten av världen försvann. Resterna av alla de där tankarna, alla de där försöken att lyckas med det jag så gärna ville lyckas med de bleknade och jag ville helt enkelt sluta försöka. Kanske hade jag förstått att just det där var någonting jag aldrig skulle lyckas med?

Ingenting var enkelt men ändå var allting så väldigt enkelt. Du ska aldrig tvivla på att jag faktiskt tar allt det här på allvar och att allt du säger faktiskt betyder någonting. Allt med dig betyder så väldigt mycket för mig.

Jag vet att jag kan vara sådär äckligt jobbig ibland, men det är ändå en del av mig, det är någon jag helt enkelt är. Folk kan säga vad dem vill. Jag har inte lagt någon större vikt på deras ord innan och jag hade inte tänkt börja med det nu heller. De människor som faktiskt betyder någonting är de människor jag lyssnar på. Det är deras ord och bara deras ord som faktiskt betdyer någonting. Alltså när det kommer till mig och allt med mig..

Du är den JAG uppfattar dig som och ingenting annat. Och den du är, är just den person jag tycker så väldigt mycket om. Det är du som är så väldigt fin och inte jag.



Det är så äckligt svårt för mig att ens skriva om sådant här. Det tar emot. En känsla av att säga för mycket och bli sådär äckligt sårad.. Det är just det jag alltid känner. Osäkerheten kommer kypande. Hotar att ta riva sönder allt som kommer i dess väg. Min osäkerhet är just den som styr väldigt ofta. Alla ord, alla handlingar.. Det är så äckligt svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel när allting man gör verkar vara så fel i slutändan..

Det är inte alltid vad det inte verkar vara..

Det känns som att människor bara vill göra en illa. Får en att må riktigt dåligt. Inte förstår att allting faktiskt inte är bra. Tror att ingenting är på riktigt. Det är bara för all uppmärksamhet, fast det inte är så.

Jag vet hur det känns, och jag kommer aldrig säga annat. Det där helvetet. Allt hopplöshet. Jag förstår inte varför folk får för sig att vara så äckligt omogna. Skylla på så många andra. Äckligt, äckligt! Fast jag vet att jag själv var sådan.. För väldigt länge sedan. Den där djävla omognaden växer man självklart ifrån. Det är ju det som är grejen. Du har inte gjort det än och det är det som är riktigt äckligt.

Jag mår illa.

Hjäälp?

Jag vet inte vad det där. Det bar slog mig helt plötsligt. En tanke. Jag har fan inget att se fram emot!

GE MIG HELG?

Äckliga kommatecken!

Jag använder dem lite överallt. Där de ska användas och där de egentligen inte ska användas. Varför i helvete gör jag så? Ingen aning! Det är bara så väldigt enkelt att trycka ner den där knappen. Oj så enkelt det är!

Äckliga knappt som hela tiden är i vägen!

Jag är äckligt äckligt laat ibland.

Som denna dag till exempel. Jag orkar knappt plugga matte, även om jag vet att jag faktiskt måste. Ja, det är väl egentligen det enda jag måste just idag. Ingenting annat.

Tog tåget in till stan imorse. Klockan var väl runt 11. Kom hem för en stund sedan. Tillbringade alltså inte särskilt lång til inne i Jkpg. Köpte en jacka i alla fall, och det var väl det enda som var bra. Kul var det inte direkt. Åkte in ensam. Har aldrig gjorde innan, så fick för mig att det kanske vore lite skoj. Men nejdå. Inte idag i alla fall.. I fortsättningen följer folk med, punkt.

Tänkte ta mig tid och fixa till den där bilden och den där texten jag har.. Det är väl ingen layout direkt, mer som en bild och en kort text. Låttext. En mening från någon låt. Så är det för det mesta och det tror jag väl folk har förstått. Men nu är det så att jag helt enkelt är för lat för att orka fota just idag, och alldeles för lat för att orka fixa i Photoshop. Inte för att det är särskilt jobbigt, men ändå.. JAG ORKAR INTE!

Hoppas Johan får för sig att komma hit senare. Njae, jag vet inte riktigt varför jag vill träffa honom. Han är mys och det bara är så. Punkt och slut.

Jag saknar den kärleken..

Att verkligen vara tvungen att ta sig dit hur illa man än mådde och hur lite man gärna ville. Fast ändå var det alltid just det man såg fram emot. Att tag sig till dig. Att sitta upp på din rygg och känna verkligheten försvinna. Hela huvudet bara rensas från alla onödiga tankar. Veta att du behövde mig precis lika mycket som jag behövde dig.

Hästarna. Ja, de där alldeles för underbara djuren! Jag förstår inte varför jag faktiskt inte förstod vad det var jag hade när jag väl hade det. Nu vet jag ingenting längre. Eller det är åtminstone så det känns. Hela min värld gick isär bara sådär. Ingenting blev sig likt efter att du försvunnit. En del av mig dog.

Dreamboy. Lillen. Dreamen. Puckopollen. Och allt det där. Det var du och bara du. Du var för fan hela min värld! Jag skulle alltid åka till dig. Det var helt enkelt så det var, för utan mig klarade du dig inte. Utan mig gick det inte, och det var just det som var så väldigt underbart. Allt ansvar som ibland hotade att kväva mig. Alla 'jag måste' som alltid fanns i närheten. Det var så väldigt jobbigt men ändå så väldigt underbart.

Man visste alltid vad man hade livet. Man visste alltid vad som faktiskt väntade. Allting skulle planeras för allting skulle hinnas med. Du var ljuset. Du var verkligen mitt ljus.

Det är din kärlek jag saknar. Det är den kärleken som fattas. Det är den kärleken som ska fylla igen det tomma svarta hålet i mitt bröst.

Ni är mina bästar vänner och mina värsta fiender.

Jag vet att det ofta är riktigt äckligt svårt att förstå sig på mig. Jag är så väldigt svår. Så väldigt tyst, men ändå så väldigt pratig. Min tystnad säger så mycket mer än alla ord. Ett enda ord säger så mycket mer än en hel mening. Folk får så fel uppfattning om mig alldeles för ofta. Det skrämmer mig. Jag vet vad jag gör för fel samtidigt som jag ändå inte riktigt vet vad det är för fel jag gör. Allting är så lekande lätt men ändå så dödligt svårt.

Att prata med mina föräldrar om allting är det värsta jag vet. De ska inte veta allting och de ska inte fråga. De ska finnas där men ändå inte. Vissa dagar är dem de finaste som finns, de som alltid lyssnar. Andra dagar är dem de värsta som finns och de som verkligen aldrig kan lyssna. De förstår det mesta för de har varit där själva. Samtidigt som de ändå inte förstår särskilt mycket eftersom tiderna förändrats något så otroligt mycket.

Det är någon slags rädsla. Någonting för ingenting.

Jag är rädd. Jag är så djävla äckligt rädd för allt det som händer. Allt det här. Just nu är det bra, men allting kan förändras så otroligt snabbt.

Rädslan är det enda som hindrar mig från att kunna säga precis som det är. Även om jag tror att jag inte riktigt vet hur det är. Inte egentligen.

Öppet hus på skolan var det igår. Sedan var det meningen att jag skulle ha lite skoj med mina kära vänner. Så blev det inte för mina kära sysslingar skulle komma hit. Men det var jäkla skönt att bara sitta hemm och glo på tv för en gångs skull.

Johan kom också. Väldigt lam som han är blev det lite väl sent. Men äsch, han kom ju ändå. Dödad blev han inte heller. Mina kära fader är visst inte så farlig som han ser ut. Nejdå, he's real nice guy. Känner man honom så vet man det.. Fast visst, han ser lite farlig ut faktiskt.

Idag får vi se vad som händer. Sov lite för länge, och ska käka pizza nu snart. Jag, lillebror och våra kära sysslingar.

Har för övrigt inte orkat skriva blogg de två senaste dagarna. Mest för att jag helt enkelt bara vetat att det skulle bli så väldigt onödigt som just det här inlägget. Men måste allting alltid bli så väldigt bra? Inte då.

Fick MVG på svenskaprovet så jag är glad.

Jag känner igen det där.

Ni är precis så lika som man inte skulle kunna orka med. Det här kommer sluta precis som det där gjorde och det vet både jag och du. Innerst inne.

Jag skulle aldrig få höra de där orden. Du skulle aldrig säga någonting sådant till mig. Det är bara så det är. Det är sådan du är helt enkelt.

Jag vet inte om jag vill just det..

Du fick mig att börja gråta..

Kväll, morgon, eftermiddag.. HAH!
Jag är så äckligt patetisk.
Varför säger jag inte bara vad det är?

Mitt sätt att dölja är att vara sådär äckligt arg på allt. Stöta bort personen. Förstår du inte att jag är rädd för att jag känner såhär? Jag tycker om dig fördjävligt äckligt mycket.. Även om jag egentligen inte vet om jag faktiskt gör det.

Den här veckan kan dra åt helvete!

Det har aldrig gjort så ont..

Som när man vet att ingenting kommer bli som det var.
Som när man vet att ingenting börjar om från början igen.
Som när man vet att det här är slutet av någonting.

Varför gör du sådär?

För mig spelar det egentligen ingen roll för det är inte mig du förstör, det är dig själv och allt med dig. Jag vet inte om jag egentligen vill ha det såhär. Igår var det helt självklart att allting helt enkelt skulle bli bra. Så som det faktiskt aldrig riktigt har varit. Idag, just nu vet jag inte.. Eller ok, ska jag vara helt ärlig så vill jag inte just nu.

Jag förstår inte ens varför jag försökte och fortfrande försöker. Jag kan hålla på sådär ett tag, precis som jag alltid har gjort.. När ingenting händer kan allting jag någonsin försökt med dra åt helvete. Ingenting spelar någon roll, för det är bara tack och adjö. Just nu är de tinte långt ifrån det där tack och adjö.


Engelskalektion. Vet att Linda är den enda här inne som faktiskt gör någonting av det vi faktiskt ska göra. Resten av alla gör i princip ingenting. Jag är väl en av dem, men jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte ens försöka, för jag vet att jag kommer hinna göra allting ändå. Det blir minst lika bra om jag gör det hemma. Eller minst lika kasst. Precis som hela jag. Riktigt djälva kass och riktigt djälva korkad. Ibland i alla fall. Men jag antar att de flesta tänker så.

Ikväll ska jag fixa mitt löshår, för nu vill jag ha det där håret jag viljat ha så djävla länge. Fy fan vad snyggt det ska bli! Så kanske man kan få vara lite nöjd med sig själv åtminstone en dag. Om det nu går. Fast ja, det kan bli helt åt helvete också. Right? Men äsch. Orkar inte.

Imorgon är det fredag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hade jag fått bestämma helt själv så hade jag väl suttit hemma helt själv. Tyvärr är min familj hemma så jag orkar inte sitta där.

Eller så umgåd jag med mina kära vänner. Det är någonting man orkar i princip jämt. Ja, faktiskt!

Någonting jag inte orkar är väl.... Fast det kommer bli så ändå, för det var väldigt länge sedan sist. Jag börjar bli desperat, och det är väl det enda.

På lördag blir det party. För min del i alla fall.

LÖSHÅR, LÖSHÅR, LÖSHÅR!!

Yääs, finally! Nu ska håret blir sådär snyggt, sådär som jag alltid viljat ha det. Fast ja, det är lite fejk sådär. HÅRFÖRLÄNGNING!

Och jag är äckligt glad!

Och så kom ångesten och tårarna..

De senaste dagarna har varit allmänt skit. Inte bara på grund av en sak utan flera. Varför jag hela tiden säger att jag är dum i huvudet förstår jag faktiskt inte själv. Jag antar att det bara är så det känns ibland.. Det enda jag gjort är väl suttit och undrat vart fan allt egentligen tog vägen. Hur det blev som det blev? All ångest som hela tiden funnits där. Den där fördjävligt äckliga känslan i magen. Alla tårar. Någonting som inte särskilt många är värda egentligen. De där tårarna, och den där känslan.. Allt för just er skull, men ändå inte.

Ni förstår inte hur sjukt underbart det känns att folk faktiskt lyssnar. Ingenting kommer någonsin bli sådär som det var då. Då allting fanns bara inom mig och höll på att äta upp mig inifrån. Ingenting blev sagt. Det bara stannade kvar. Bara fanns där. Det var jag, mina tankar och all ångest. De där som förföljde mig var jag än gick. Allt det där som var orsaken till all tystnad och all ilska.

Alla de där som faktiskt ville lyssna och ville försöka förstå.. Finns inga ord som beskriver er. Allt det ni faktiskt försökte göra, men som jag inte lyssna på. Ja, tänk vad underbara vänner jag har. Så obeskrivligt bra! Hoppas alla förstår att jag lyssnar på er precis lika mycket som ni lyssnar på mig. Även om det ibland inte ser så ut.

Livet är för komplicerat för att man ska kunna ta sig igenom det helt ensam.

Perfection will not come.

Kanske vill du ha det så. Kanske vill du ha allt det där igen precis lika mycket som jag. Ingenting blir perfekt, men ser du inte hur det gick? Ser du inte vad som egentligen inte var ditt fel alls? Kanske förlorade du allt det där till någon annan. Någonting du egentligen inte borde ha haft. Någonting som du egentligen inte var värd, just för att det var helt fel. Just för att du förtjänade så mycket bättre.

Tänker man verkligen igenom allting och då riktigt ordentligt så förstår man att det som var det var och det kommer aldrig igen. Jag vet att jag inte vill att allting ska upprepas, för då var det inte värt att ens tänka tanken att stiga upp på morgonen. Sova bort alla dagar, veckor, månader och år var just det enda jag tänkte..

Att tänka att ingenting ska kommas ihåg är så väldigt lätt, men att faktiskt göra så att man inte kommer ihåg någonting av det där är så äckligt svårt. Minnen ska man ha. Minnen ja.. Jag vet att jag egentligen aldrig lär mig särskilt mycket av mina misstag, men jag lär mig ändå någonting. Det är tack vare alla minnen som jag faktiskt kan få mig själv att inte komma tillbaka till allt det där, och sluta hoppas att allting skulle bli så mycket bättre bara man fick en ny chans. Tro mig, ingenting blir särskilt mycket bättre bara någon får en ny chans.

Kärleken är till för att krossa hjärtan. Alla de där jobbiga stunderna är så många, men de är värda alla de där lyckliga stunderna, de där som är alldeles för få.

Znam li? Neznam..

Samo znam da neznam. Znas li ti?

Det skulle vara så enkelt och oskyldigt. Två år och i princip ingenting har förändrats.

Det är meningen att allting ska gå vidare. Jag med mitt liv och helt utan dig. Det vet jag att jag vill, men det vet jag kan jag helt enkelt inte kan. Inte än.

Tror du att jag har släppt taget? Långt ifrån! Fast jag vet att det aldrig blir mer än det är just nu, och det spelar ingen roll för det är just när det är såhär det är bra. Det är inte han det ska vara utan det är du.

Allting verkade för bra för att vara sant. Så gulligt till en början. Jag tror inte jag förstod vad det var som var på väg att hända. Tror inte du förstår hur mycket jag tycker om dig. Alldeles för mycket, och det vet du att jag sa igår. Om du nu minns det.

Jag är bara så rädd för att du ska förstöra allting. Bara göra någonting riktigt dumt. Såra min så in i helvete. Ja, det är det jag är så äckligt rädd för! För så mycket betyder du för mig.. (tyvärr?) Eller så gör jag något dumt, för det är inte helt omöjligt. Vissa stunder kan det bara bli så, även det är just det där felet jag aldrig skulle få för mig att göra, inte när jag är så här..

Till en början ville jag inte att allting skulle bli sådär komplicerat. Det var just sådär det verkar ha blivit. Skillnaden är helt enkelt den att jag faktiskt vill ha det komplicerat, fast utan all den där skiten.


Fy fan vad jag hatar när jag får för mig att skriva sådär. Mest för att jag inte litar på att alla de där orden är sanna. Allt det där du och alla andra säger. Jag vill inte säga vad jag egentligen tycker och tänker, just för att jag är så äckligt rädd för att bli sårad. Känna den där äckliga hopplösa känslan.

Vet du hur svårt det är? Ja, det vet du. Och värre är det väl för dig, men ändå.. Det glömmer jag så väldigt ofta, för jag är så äckligt korkad.

Tänker inte komma med mitt djävla förlåt igen, för det är inte värt särskilt mycket. Ett ord jag använder så ofta, alldeles för ofta.

Mer än bara tankar?

Vet ni hur svårt det är att ens tänka någonting sådant? Att sedan försöka få sig själv att inte tro på det är ännu svårare. Jag vet inte vad som händer, men det du säger är inte sant.. Åtminstone är det just jag får mig själv att tro. Hur det egentligen är vet jag inte, men visst, jag kan ha helt rätt.. Fel också.

Det krävs inte mycket för att göra någonting man säkert kommer ångra. Att göra tankar till verklighet. Ska jag vara helt ärlig så skulle det vara just det jag hade gjort bara jag hade fått chansen, men jag vet att det aldrig kommer bli så.

Du är så djävla äckligt.. *piiip*

. . . .

Jag ville aldrig känna såhär.
Jag ville aldrig bli kär.
Även om det var just allt det jag ville.

Kärleken är till för att krossa ditt hjärta i tusen bitar.Lämna dig där med ensamheten och låta dig försöka förstå vad som hände. Men kärlek, vad är det egentligen?

Förlåt för att jag finns. Jag vet att jag borde försvinna.
Förlåt för att jag alltid går för långt. För att du är värd så djävla mycket bättre.

Snälla döda mig innan jag gör det själv!

Den där känslan ni vet..

När pulsen rusar. När den där sugande känslan i magen bara dyker upp. När allting känns så underbart overkligt. Så bra att verkligen ingenting kan vara sant. Känner mig inte närvarande, finns någon annanstans. Svävar långt ovanför marken. Önskar att just detta ögonblick, just denna stund kunde vara för evigt.

Vill bara komma nära. Trycka mig intill dig så hårt att det gör ont. Känna att det helt enkelt inte räcker sådär.. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig som fan!

Kom hit?

Det är ditt fel.. Just nu i alla fall..

Det är ditt fel att jag bara vill försvinna.
Det är ditt fel att jag tänker som jag gör.
Det är ditt fel att mitt humör bara är åt helvete.

..Just nu i alla fall.

Nu skiter jag i det här. I dig och i det här.

KISS MY BITTER ASS!

Det där är väl inte rätt?

Jag är så äckligt trött på att alltid vara den som frågar någonting. Hade jag inte gjort det så hade det aldrig kommit någonstans. Allting hade varit helt dött. Allt det som finns. Du och jag. Det är åtminstone så det känns.. Har du inte förstått det än?

Säger jag någonting så är det faktiskt så det ska vara. Säger jag att jag har tid så har jag det också. Man behöver inte fråga två gånger. Man behöver inte fråga mer än en gång för att vara säker på att jag kommer. På att jag finns där. Jag vill inte ses som något andrahandsval. Vad betyder jag för dig egentligen? Ingenting? Är det så, så vill jag veta det också, och inte bara gå omkring och undra. Men jag vet att det inte är så..

Vet du hur mycket jag faktiskt skiter i bara för att få vara med dig? Du verkar inte vet det, eller ens ana..

Jag är så djävla trött på allt det här. Jag bestämde mig för att inte säga någonting. Inte ett enda ord. Få dig att undra vad som hänt. Få dig att ställa en fråga. Varför är det så svårt?

Jag hoppas du förstår hur mycket du betyder för mig. Jag hoppas du förstår att det sista jag vill är att förlora dig. Så hoppas jag att du även förstår att ingenting är särskilt lätt när det gäller just att ställa den där frågan. Jag orkar inte det, och jag tänker inte göra det. Inte förrän du gjort det.

Förstår du vad jag försöker säga?

Denna djävla söndag!

Egentligen orkar jag inte skriva någonting. Det glada humör och den väldigt positiva Lelly försvann någonstans. Allting av det där är som bortblåst. Klockan är snart halv fem och jag önskar verkligen det kunde vara måndag v. 44 igen. Ja, varför kan det inte vara lov.. Bara alltid vara lov? Ingen skola och ingenting sådant. Ingen stress eller press. Allting skulle vara så underbart skönt. Ge mig helgen tillbaka!

Ibland undrar jag vad jag gör för att förtjäna all den där smärtan som bara dyker upp ibland. Någonting som bara kommer, och som vägrar att försvinna. Men jag vet att ett liv utan just den smärtan inte är något liv, så jag antar att jag inte är den enda som känner just det där. Ändå önskar jag mer än något annat att just det och allting sådant kunde försvinna. Att du också kunde försvinna. Att du bara aldrig hade dykt upp!

Det är mest du som får mig att känna såhär, och som får mig att verkligen hata allt som har med mig att göra. Samtidigt som det är just du som får mig att må så bra, och känna att jag ändå kanske är värd mer än jag någonsin vågat tro. Kan du inte bara göra allting enkelt? Kan du inte bara sluta ignorera?

Jag har för övrigt beställt det där löshåret jag tjatat om nu. Min kära mor lovade att betala eftersom jag egentligen inte vill lägga pengar på sådant just denna månaden. Fast det blir väl så att jag ger henne en del av pengarna som hon betalat för löshåret nästa månad.. Inte allt dock.

Inte för att det där hade någonting att göra med den övriga texten, men ändå.. Jag var tvungen att nämna det.

Sedan önskar jag verkligen att denna dag inte ska ta slut, för hur mycket jag än tycker om klassen och hur mycket jag än trivs i skolan så orkar jag verkligen inte ta mig dit imorgon, eller resten av veckan.

Nu ska jag fortsätta undra om Johan tänker höra av sig idag.. Eller nästa vecka. Fast det blir väl jag som smsar honom och frågar om han orkar träffa mig idag. Som vanligt..

. . .

I never walked so far on a lonely street, with no one there for me

It took too long to see her in misery

And now it's clear to me

That it's worth the pain, always take the blame

For all your own insecurities.. How did I ever let you go?

She got emotional.. HAHA!

Jag har ont i huvudet. Inte mycket men ändå ont i huvudet. Lite sådär ni vet. Lite sådär äckligt ont i huvudet, så att man bara vill lägga sig ner och sova. Fast det är nog mer av trötthet än någonting annat. Gårdagen var inget jobbigt fast jag antar att man blev trött.. Det var lite skoj, i alla fall det jag minns.

Kristin och Jossan kom hit och vi käkade chips. När chipspåsen var slut så var det bara till att vänta på att mina föräldrar skulle försvinna ut ur huset. När dem väl gjort det så gick vi in i vardagsrummet med fantan och vodkan. Där satt vi ett tag. Sedan fick jag visst för mig att jag skulle slänga min tomma falska i någon annans sopptunna.. Jag sprang och gjorde det. Kristin fastnade i en rosenbuske och kom inte loss. Jossan låg väl och kolla på stjärnorna. Kristin joinade henne när hon väl kommit loss. Jag vet inte vad vi gjorde.. Och så gick vi in igen.

Samira och Zeljko kom efter ett tag. Vi gick ut på altanen. Jossan och Kristin ville kolla stjärnorna igen, så det blev så att de la sig ner. Jag tog en del kort på dem, fast alla blev misslyckade.

Efter ett tag gick vi in igen. Verre kom och hon och Jossan skulle till grannen.. Kristin, Samira och jag bestämde oss för att fråga om vi fick komma vi också. Det fick vi.. Utanför huset däckade någon på en cykel. Jag.. skattade åt människan.

Så ja, vi trillbringade kvällen hos grannen, och det var ganska onyktert om man säger så. Zeljko skulle på någon artonårsgrej.. Eller något liknande, så han var inte med. Samira stack också efter ett tag, och nu har jag bestämt att jag ska till Växjö så snart som möjligt.

Nu sitter jag här med min så kallade huvudvärk och undrar vad jag ska göra idag. Förmodligen blir det väl så att jag sitter här och bara sitter. Men så ska jag nog läsa igenom Mediekunskapen. Alla djävla tidningar! Nööödvääändiiigt.. not.

Sedan undrar jag om Johan är någonstans i närheten?

Det är aldrig lätt att vara någon som du..

Vet du att jag tycker synd om dig för att du är just den du är? Vet du att jag inte tycker synd om dig just för att du faktiskt valt allt det där själv? Jag vet inte vad jag ska säga längre.. Allt det som händer är just allt det jag faktiskt vill ska hända. Fast ändå inte, för du är inte en sådan person jag faktiskt hade valt. Men är det inte just det jag gjort? Hade jag haft något val från början så hade det inte blivit just du. Förlåt..


Blev Lager 157 för min del idag. Köpte väl inget speciellt. En T-shirt, en tunika och ett par tajts. Betalade ärligt talat inget av det själv, men så är det ju att vara jag..Om man säger så. Skyll inte på mig utan mina föräldrar.

Gårdagen var för övrigt helt ok. Drog till gymmet och tränade på förmiddagen med Z. Tog moppen ut till Taglarp för att träffa Samira. Z och jag drog in till Jkpg för att fixa sprit. Fixade det och tog tåget hem.. Johan hämtade mig på tågstationen. Drog hem till honom och var allmänt sur. Tyckte lite synd om honom så bestämde mig för att försöka vara snäll. Vet inte riktigt om jag lyckades, men jag försökte ändå. Vet inte riktigt varför jag var sur heller, men det var jag.


Jag vet vad jag gör för fel. Jag vet inte varför jag inte försöker. Jag har ingen djävla aning om varför jag inte försöker. Jag vet att det borde vara annorlunda. Jag vet att ingenting är för bra för att vara sant. Jag vet att jag förtjänar precis allting. Ja, allt det där vet jag, men ändå.. Jag sitter bara här. Sitter här och undrar varför jag slösar bort all denna tid på just precis ingenting.

Ikväll blir det.. YEEEAH! typ..

Just give me a kiss!

Bara allting kunde stanna just där. Just det ögonblicket. Allt med det där. Bara stopp, och aldrig någonting annat än just det. Fy fan vad jag saknar dig! Just nu och nästan alltid. Även om jag kanske egentligen inte vill sakna dig. Just för att det är en äcklig känsla. Att veta att någon faktiskt betyder så mycket att man saknar den i princip hela tiden. Varje sekund av ens vakna tid, för förmodligen även när man inte är vaken. Drömmar. Drömmer jag om dig också?

Det här är just någonting sådant som jag egentligen inte vill känna, just för att jag helt enkelt inte tycker om att känna att någon betyder så mycket. Känna att människan skulle kunna göra vad som helst och såra mig så in i helvete. Bara skära ut mitt hjärta, slänga det på marken och stampa på det.. Så att säga.

Men du gör det så lätt för mig, även om jag är så djävla rädd för att någon av oss ska förstöra allting..

Förlåt för att jag inte kan lita på dig. Inte lita på någon. Inte lita på mig själv. Verkligen inte lita på mig själv. Just för att jag gör så mycket fel. Just för att jag allt jag gör blir fel på ett eller annat sätt.

Men jag skulle aldrig såra dig sådär. Aldrig låta dig tänka sådär om mig.

Can't go to sleep, clowns will eat me!

Jag kan inte riktigt skriva god morgon, för jag vaknade för någon timma sedan, och steg upp för ett tag sedan. Jag har till och med hunnit skriva det jag skulle till Mediekunskapen nu på måndag. Jag fick sådan himla ångest, så var bara tvungen att ha det klart. Blir djävla stressad annars, och det är äckligt jobbigt!

Det blev Göteborg för Jossans, Sofies, Rasmus och min del igår. Det var riktigt skoj, så det tycker jag vi ska göra om snart. Hoppas dock att fler har råd att följa med då. Blir säkert ännu roligare då.

Blev inte så mycket shoppning för min del, men det var väl inte riktigt därför jag var där. Jag är ju så efterbliven att jag faktiskt aldrig varit i Göteborg stad innan, så det var något nytt. Spårvagnarna var kul (även om jag har för mig att jag åkt sådant innan, fast någonstans i Tyskland då). Mitt humör var väl inte direkt på topp om man säger så, inte i början i alla fall, men det blev ju bättre sen. Dock förstörde någon djävel allting på spårvagnen med sitt djävla sms. Det är bara till att skjuta dig nu din djävel! Jag orkar inte bry mig helt enkelt, och jag tror inte det finns särskilt många som gör det.. Förlåt.

Någonting jag bara måste nämna är den där äckelgubben som satt några få säten bakom Sofie och Rasmus i bussen på väg hem.. Han fick mig att nästan pissa på mig av skratt kan jag säga. Fast det var väl inte något riktigt kul sådär direkt. Jag vet inte varför jag inte brydde mig, men Jossan gjorde det. Vi döpte honom till Runkgubben, och det var just det han gjorde. Jag antar att namnet avslöjar vad han gjorde också. Det var väldigt mycket skabb! Särskilt när vi märkte att han hade en kamera framme som han satt och glodde i. Sedan ska vi inte prata om hans megastånd. Så djävla obeskrivligt äckel! Men ja, jag höll på att pissa på mig av skratt.. HAHAHA!

Någonting det kommer ta mig ett tag att glömma..


Ikväll vet jag inte riktigt vad som händer. Vet inte om min så kallade pojkvän kommer få för sig att fråga mig om jag överhuvutaget vill leka med honom. Fast det vill jag ju. Dock orkar jag inte säga någonting till honom, för jag är så äckligt trött på att alltid behöva vara den som ska fråga allting. Man tröttnar på sådant, och det är just det jag gjort.

Sedan är det alltid jag som alltid har tid. Åtminstone är det så det känns. Från och med den här dagen har jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte alltid vara den som har tid att göra precis allting. Jag får mig själv att må så djävla äckligt dåligt just för det där. Att sedan vara tvungen att sitta hemma och glo en kväll då man egentligen borde vara ute och ha kul för att någon fått för sig att den inte kan umgås med mig just då är just det jag inte tänker göra. Det är just sådana kvällar alla djävla tankar kommer och det är just då livet bara skulle kunna ta slut. Så djävla allvarligt är det och det skrämmer mig något så obeskrivligt mycket.

Fast det är ju inte alltid det blir så. Vissa kvällar önskar jag verkligen att allting bara kunde gå åt helvete så jag skulle slippa vara sådär äckligt social..

Förstår ni mitt problem med mig själv nu?
Nah, det tvivlar jag på.