Det här måste vara döden.

Den här känslan igen. Den här magkänslan. Den här äckliga sugande känslan. jag vet att du hatar mig för allt det här. Jag vet att du inte litar på mig längre. Jag vet att jag kommer få all skit man kan få för det här. Det du inte förstår är att små flickor blir stora. Din lilla flicka har blivit stor och hon vet så väldigt mycket mer än du tror.

Alla dina ord om att hon inte vet någonting om livet. Allting kommer bli helt åt helvete om ett tag, ja visst, så kan det blir. Allting behöver inte vara så. Livet är inte sådär svart och vitt. Det kan vara så mycket andra färger också. Ljust och mörkt. Allt det där.

Din besvikna blick. Dina tårar. Dina kommentarer. Förlåt. Jag älskar dig. Jag älskar er. Jag älskar er så väldigt, så väldigt obeskrivligt mycket. Jag vill att ni ska förstå att allting inte är sådär enkelt och att jag inte är sådär perfekt. Jag vet att jag kommer få så mycket skit för det här och jag är så äckligt rädd för allt just nu. Hela min värld skakades om. Ingenting kommer bli bra.

Det här måste vara något slags slut. Hur gärna jag än vill försvinna. Hur gärna jag än vill slippa allting. Så lite vill jag att ni ska lida. Så väldigt, obeskrivligt lite vill jag att andra ska se vilken misslyckad liten flicka ni har. Ni hade.

Jag älskar er för mycket för att kunna bara fall död ner även om det här måste vara döden. Jag klarar det inte.

Och älskling, jag vill bara strypa dig för du får mig att må riktigt dåligt. Just nu i alla fall. Men jag älskar dig.