There is no truth.

"People always say that hate is such a strong word,
but so is love and people throw it around like it's nothing.

Before you let go, remember the reason why you were
hanging on there is always something missingyou're never
really living, before you've found something to die for.

And I'm sorry if my eyes don't sparkle anymore. I'm in this
point of live where I'm daring someone to push me of a cliff
to see if I'm strong enough to fly.

I don't miss youI just miss the person I thought you were
'cause you were the first person who made me feel beautiful"

Promises are ment to be broken.
I learned that from you.

Ideal hit och ideal dit

Tydligen ska man verkligen vara perfekt, och det trots att det där med perfektion egentligen inte existerar. Konstigt att vi alla säger just sådär, att perfektion inte existerar och aldrig har gjort. Att det aldrig någonsin kommer finnas någonting sådant. Konstigt att vi säger så och sedan går helt emot allt det där. Dubbelmoral kallas det. Sure.

Jag blir rädd när jag läser alla de där bloggarna som skriv av anorektiker. Det får mig att förstå att mina tankegångar är ungefär likadana som deras. Skrämmande ja, men ack så sant. Förmodligen tänker varenda tonåring sådär ibland. "Oj, vad tjock jag är!" eller liknande. När man egentligen har en mage som knappt existerar och revben som hotar att titta fram viken sekund som helst. Typ. Så sitter man kanske själv där och äter på en fet McDonalds hamburgare och kan inte låta bli och tänka att det nog är något fel på en själv eftersom man faktiskt kan trycka i sig den där hamburgaren utan att få någon ångest. Kalorierna och fettet tränas bort. Förr eller senare.

Någonting jag blir äckligt irriterad på är när människor, de som tror att de är värda så mycket mer än vissa, när de får för sig att tro att alla dessa tankar på att man borde gå ner i vikt fastän man väger litet under normalvikten för sin längd är just för att få all den uppmärksamhet man så väldigt gärna vill ha. Att stå i centrum vill väl alla. Någon gång. Men att gå omkring och säga att man är fet är en helt annan sak än att faktiskt mena det. Säga det och mena det. Ofta brukar människor som på allvar faktiskt tycker att man är sådär överviktig fastän man egentligen är långt ifrån bara tänka allt det där med övervikt och inte säga. Skämta om det, men aldrig mena allvar.

Konstigt är det att vi faktiskt tänker så. Men mår man riktigt skrämmande dåligt av vissa orsaker så är det kanske inte så konstigt. Istället för att straffa alla andra straffar man sig själv genom att ta bort det där livsnödvändiga vi faktiskt behöver, maten.

You can't silence the truth forever.

Jag visste att jag någon gång, en vacker dag faktiskt skulle återvända till min gammla blogg och börja skriva ner alla mina ord. Bilda meningar med ord som får tårarna att börja rinna. Mina egna tårar alltså. Det handlar om känslor. Känslor som så väldigt ofta hotar att kväva. Hotar att förgöra hela mig. Försvinner. Sprängs i tusen bitar. Slutar existera. Min verklighet är inte vad den var för ett år sedan.

Sista inlägget i denna blogg skrev jag för litet mer än ett år sedan. Hela min värld har förändrats så väldigt sedan den dagen. Då var det bra. Skrämmande mycket bättre än nu. Men på ett annat sätt. Jag ska inte klaga på min verklighet, för jag vet att jag har mer än jag vill erkänna. Att jag har det sådär bra som vissa faktiskt inte har det. Skrämmande bra. Ibland. Men ändå kan jag inte låta bli att klaga ibland. Alla klagar vi ju. Självklart! Mer än vi anar. Mer än vi vill erkänna för oss själva. Det jag en gång hade ville helt enkelt inte vara en del av mitt liv, och det var helt mitt eget fel. Att stöta bort människor och tro att de alltid kommer komma tillbaka.. Det fungerar aldrig så.

Vad som fanns då slutade på något sätt att existera. Jag ville det inte. Var inte alls redo. Inte redo alls. Ville inte se hela världen förändras. Världen verkade vilja försvinna. Min egen värld. Min högt älskade verklighet.

I juni någon gång rasade allting, eller i alla fall det mesta. Från den månaden började min verklighet förändras något så in i. Så skrämmande drastiskt. Numera vet jag knappt vem jag är. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ändå har vi ingenting sådant. Rätt och fel. Normalt och onormal. Borde åtminstone inte ha, för perfektion existerar inte. Precis som evigheten. Det var vad vi försökte intala oss. Att det vi hade tillsammans skulle vara för evigt, men vi visste att någonting som verkade vara fel från början aldrig någonsin skulle kunna bli rätt. Inte ens i närheten. Inte i vår värld.

Nu är jag här. Står här helt ensam. Sommaren passerade innan jag ens hann blinka. Kändes det som. Världen blundade. All verklighets uppfattning verkade ha försvunnit. På något sätt.

Det är jag och ensamheten. Hand i hand.