Street of dreams

Jag skulle aldrig kunna drömma om någonting riktigt stort. Inte önska mig någonting väldigt betydelsefullt. Inte klara av någonting riktigt viktigt. För jag är en hopplös människa som aldrig klarar någonting. Så äckligt värdelös.

Kan inte sakna någonting mer än jag saknar någonting mer än förra året. Jag får så skrämmande många chanser med sumpar dem allihop. Klarar inte av ett enda uppdrag ordentligt. Klarar inte av någonting ordentligt. Vågar inte tro på mig. Kommer aldrig våga tro på mig.

Det handlar inte om sanningen, för det här är så långt bort ifrån sanningen man kan komma. Det handlar istället om att jag helt enkelt inte tror att jag kan någonting. Kommer misslyckas med allting. Inte har någon tur någonstans. Klarar ingenting någonsin.

Önskar att jag kunde tro på mig själv litet mer. Ungefär sådär som förra året. Inte bli så äckligt trött på allting runt omkring. Inte sakna dåtiden såhär mycket. Bara tänka framåt och aldrig bakåt. Men det fungerar inte. Inte i min värld. Inte just nu, för allting faller samman. Vi kommer falla så äckligt hårt. Inte kunna resa oss upp igen. Inte den här gången.

Jag tror att jag vill för mycket men att jag klarar för lite. Ingen ser mig sådär som jag vill bli sedd. Ingen vill hjälpa mig någonstans. Fastän folk egentligen tror att det är sådär med mig. Det är antagligen av rädsla, och min egen rädsla stöter bort allt det jag älskar.

Mina drömmar existerar inte. Jag antar att jag aldrig någonsin började min vandring på drömmarnas väg. Försvann någon annastans. Gick vilse i min egen värld. Bland alla mina frågetecken. Jag vill att ni ska älska mig och säga att jag klarar det här. Ni kommer alltid göra det. En andra gång. Eller en tredje.

Mamma, pappa, vi klarar det här tillsammans, ok?

Life's a bitch

Det här skulle hålla i all evighet och det skulle bara vara jag och du minus alla falska ord. Våra handlingar skulle bara utföras och aldrig slå tillbaka på oss. Inte göra så skrämmande ont. Inte någonstans. Men all falskhet runt omkring kunde vi inte stå emot. Allting är starkare än det vi har. Eller hade. Nu vet jag ingenting.

Jag vet att vissa människor kan ha en sådan väldig tur när det gäller allting, men det är ändå oftast den som har otur som vinner i längden. På något konstigt sätt. Jag är en sådan. Med otur och tur men aldrig både och samtidigt. För min del slutar det för det mesta bra. På ett eller annat sätt. Fast kanske är det så när det gäller alla andra också? De flesta i alla fall. Ja, det kan fungera så..

Mänskligheten är så skrämmande falsk rakt igenom. Vissa av oss kan inte se våra egna fel. Medan andra ser dem så skrämmande tydligt. Kanske gör man någonting åt allt det där som är fel, eller så gör man helt enkelt ingenting. Bara fortsätter vandra och spottar falska ord rakt i ansiktet på sådär oskydliga människor.

Livet är aldrig sådär rättvist som vi vill att det ska vara. Inte ens i närheten. En verklighet minus lögner och det där existerar helt enkelt inte. Kommer aldrig någonsin göra. Hur gärna vi än vill.

Radera ingenting nu tack!

Jag ville aldrig såra. Inte någonstans. Inte ens lite, lite. Min värld skulle ha varit annorlunda. Dem gör det bara värre. Jag med dem. Lika dåligt som allting annat. Alltid. Sorligt nog. Patetiskt också. Lite i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. De människor som fick hela världen att börja snurra åt fel håll existerar inte längre. Inte i min alldeles egna värld. Mina fyra vägger. Ni kommer ingenstans. Inte in någonstans.

Det pirrade sådär skrämmande i magen. Kunde inte låta bli. Äcklas av mig själv och jag har ingen aning om varför. Inte någonstans. Inte alls. Det var just såhär det skulle vara. På riktigt och ingenting annat. Hur skrämmande det än på verka. För det är just så det är. Skrämmande känslor överallt. Som får det att pirra i magen och får mig att vilja le sådär onödigt lyckligt. Ett leende som suddas ut förr eller senare. Det slutar aldrig bra, för det är så vår värld fungerar.

Hej, jag tror att jag är kär.

En stad full av falska ord.

Att den här så kallade staden är full av falskhet är väl egentligen ingen nyhet. Alltid har allting kretsat kring rykten utan grund. Rykten som handlar om allting och ingenting. Vad är det för mening med det? Att kasta ord som sårar på människor som egentligen inte förtjänar det. Är det någonting man kan tycka om att göra? Tvivlar på det.

Jag vet att jag aldrig har varit en del av allting. En del av de där innegänget som är med överallt. Får festa med allt och alla. Kan komma vart dem vill. Men är man någonting här i denna skithåla så är man oftast ingenting utanför den. Det är den bittra sanningen, och jag ses hellre som någon utanför skithålan än som någon innanför dess gränser. Det är väl ganska självklart?

Välja fel människor att umgås med är egentligen inte särskilt svårt. Man hamnar i ett sällskap där man tror att man trivs men där man egentligen inte trivs alls. Inte någonstans. Enklare än så blir det inte, för den verklighet som vi väljer att se som komplicerad är allt annat än komplicerad. Egentligen. Jag valde mina vänner väl. Sådana som i mina ögon inte sågs som falska. Att de sedan inte var en del av det där innegänger som fick vara med överallt spelade egentligen ingen roll, men ändå hade jag någon undangömd önskan om att få vara en del av alla de där som kom med överallt. Alltid var en del av allting. Nu förstår jag inte varför jag tänkte så. Varför jag så gärna ville vara en del av allt det där falska. Ser ingen mening med det. Komma med överallt och få mer skit än man klarar av.

Här är ingenting säkert. Man väljer fel människor att prata med. Allting man säger sprids ut och snart vet hela staden om vad man har gjort. Och förmodligen inte gjort också, för det du inte vet om dig själv vet alla andra. Så har det alltid fungerat. I mindre städer i alla fall. Små byhålor med människor som klär sig som bönder och tror att de är någonting. Värda mer än alla andra. Det fungerar inte så.

Tänker inte dra alla småstadsbor över en kant, för det finns faktiskt bra människor här också. Egentligen är väl alla bra på sitt sätt. Alla gör vi väl någonting bra någon gång. All falskhet behöver inte existera jämt och ständigt. Det finns säkert någonting bra med det där också. Vad det är vet inte jag, för jag är som sagt inte riktigt en del av det där gänget. Men saken är den, att när man väl får se en skymt av allt det där man en gång så gärna ville vara en del av så vill man bara bort därifrån. Besvikelsen är ganska uppenbar, för allt det där är aldrig sådär bra som man tror. Skrämmande mycket sämre än man någonsin har vågat tro.

Skratta aldrig åt mig, för det där hånfulla skrattet går aldrig att ta tillbaka. Jag vet så skrämmande mycket mer än vad människor vill tro. Gjort så mycket mer. Men det är aldrig uppenbart. En stad full av falska ord får sällan reda på sanningen, för den kan förvrängas på de konstigaste sätt. Bli någontig helt annat när den väl kommer ut. Men som sagt, det du inte vet om dig själv vet alla andra.

Tror du att du kan gömma dig för Henne?

Det fungerar inte längre. Inte alls. Minns mig själv som en riktig träningsnarkoman. Ångest i varje del av mig så fort dagen tillbringades framför datorn. Det hände i princip aldrig. Nej, inte då. Nu är det tvärtom. Händer i princip alltid. Större delen av dagen tillbringas framför datorn och all mat som trycks in i käften.. Förgiftar mig så totalt. Det gör ont. Ångest är inte att leka med. Inte såhär.

Ärlighet fungerar inte, men det går inte att säga stopp. Min hjärna vill få mig att tro det. Mina tankar. Mitt huvud vill inte. Tankarna bråkar. Orkar inte lyssna. Orkar verkligen inte lyssna längre. Inte alls.

Försökte gömma mig. Springa därifrån. Försvinna någonstans. Aldrig återvända. Men det fungerar inte. Fungerar inte någonstans längre. Det är borta och leken är slut. För länge sedan. Det går inte att gömma sig för Henne. Aldrig någonsin. Inte på riktigt.

Jag faller igen och Hon tar emot mig med öppen famn. Tack.

One day off

Tog ledigt idag. Från skolan alltså. Kände att det behövdes, för gården var en riktig skitdag. Idag är bättre. Hittills i alla fall. Funderar på att inte ta mig in till den stora staden överhuvutaget idag. Ta ledigt från jobbet ikväll också och inte bara skolan nu under dagen. Det behövs det också, för just idag kan jag inte riktigt vara sådär överdrivet trevlig mot kunderna. Kommer gå ganska mycket åt helvete tror jag. Vill inte träffa folk. Orkar inte träffa någon alls.

Förvirringen gör mig illamående. Förstår inte vad som händer. Verkligheten förändras ännu en gång. Kan vara bra, men såhär många förändringar på i princip samma gång är inte alltför positivt. Inte i min värld. Hatar sådant. Att vara tvungen att säga tack och adjö till invanda mönster. Byta ut allting sådär totalt. Bara ha en himla massa minnen kvar. Minnen som gör så skrämmnade ont. Minnen som dödar.

En ledig dag var det ja. Tror jobbet får vänta till på tisdag. Denna torsdag är min dag. Min alldeles egna och väldigt lediga dag. Mobilen är avstängd. Eller jag hör den inte i alla fall. Ohörbar mobil. Det behövs.

It's hard to tell.

Bekräftelse hit och bekräftelse dit. Ett öppet hjärta en klar hjärna. Öppna alla dörrar och låt mig stiga in. Chansen att våra känslor matchar är så skrämmande stor. Skulle jag inte tycka detsamma hade jag inte varit såhär nära. Skrämmande nära. Så väldigt.

Jag är trött på att vandra hand i hand med ensamheten och höra alla tomma löften uttalas. Löften utan betydelse. Utan någon egentlig mening. Bara ord som kastas fram och tillbaka. Hit och dit. Träffar så rätt men har ingen som helt betydelse.

Om ändå ensamheten kunde försvinna lika spårlöst som allting annat verkar försvinna. Vill så gärna förklara allting. Kan inte. Fungerar inte alls. Hela världen är förvirrande. Inte bara just nu, alltid.. Men nu mer än någonsin annars.

You better keep running baby.

Vi leker fortfrande med våra liv. Inga lekar runt omkring, bara med. Fortsätter förstöra allt som har med framtiden att göra. Ser ingen utväg. Inte någonstans. För det är såhär det ska sluta fastän vår början var så skrämmande bra.

Det sägs att det handlar om att ge och ta och ingenting annat, men det som händer är att allting bara blir till att ge och aldrig ta. Eller i vissa fall bara ta och aldrig ge. Ge och ta till en och samma person var vad man till en början menade, men det var aldrig så det blev. Till slut. Just nu. Numera. Som om världen någonsin kommer uppnå den där perfektionen vi alla så desperat strävar efter. Trots att vi är så äckligt medvetena om att ingenting av det där existerar fortsätter vi ändå vandra på samma djävla nedtrampade stigar i hopp om att hitta det vi söker efter. Det där helt utan eixistens. Det fungerar egentligen inte såhär. Ska inte fungera såhär. Men vi gör det ändå.

Obehagliga känslor slutar aldrig existera på riktigt.

Aldrig har det varit såhär osäkert. Inte på ett väldigt bra tag. En lång tid. Jag känner mig så skrämmande osäker. Så väldigt äckligt otrygg i allt. I mig själv, allting runt omkring och ja, precis allting. Varje fel händelse är mitt och bara mitt fel. Finns ingen annan att skylla på än mig. Det känns som att hela världen håller på att vända ryggen till mig och att jag snart kommer stå där ensam. Alldeles ensam. Ensam och rädd. Det är skrämmande, för trots att de här känslorna känns bekanta så känns de så väldigt overkliga. Det var länge sedan nu. Länge sedan hela världen verkade vara emot mig. Nej, jag har ingen aning om vad jag gör för fel.

Förr eller senare slutar det ändå såhär. Eller börjar. Eller kanske återgår till det här. Vad det nu är. Ensamhet. För aldrig duger man. Inte i en enda människas ögon.

Från och med nu ignorerar jag allt det som får mig att känna mig illa till mods, för sådant är aldrig värt uppmärksamheten. Allt det där existerar inte längre. Inte i min värld.

Tack till de som fortfarande finns kvar. Lyser upp varje dag. Gör livet värt att fortsätta leva. Trots att de är få så existerar de ändå. Värda mer än allting. Orden räcker inte till. Tack är ingenting.

Mötas av era ord. Krossas av dem lika totalt varje gång. Det kommer aldrig bli enklare än vad det är. Men enkelt är det aldrig. Inte ens i närheten, för det enda som duger är ingenting. Så har det alltid varit. För aldrig har jag hört någonting som inte klingar falskt. Det är tydligen helt uppenbart att allting jag gör ska vara perfekt. Ses som perfekt. Alltid ska jag veta när jag gjort någonting bra. Utan att faktiskt få den bekräftelsen. Nej, för även om felstegen är få så är det alltid dem som märksa. I er värld lika mycket som i min. Felstegen stryks under och förstoras något så totalt. Perfektion existerar inte och tydligen är jag väldigt korkad för att jag inte kan vara någonting som aldrig har existerar i verkligheten. Bara ett ord. Perfekt.

Alltid har jag försökt vara er lilla flicka. Den lilla flickan som gör allting så skrämmande bra. Smart och så äckligt trevlig. Alltid ett leende fastklistrat på läpparna. Ett leende som inte ska gå att sudda ut. Som alltid ska finnas där. Ett äkta leende, för lycka är det enda som existerar.

Ångest ska aldrig existera. Att inte räcka till är en självklarthet. Men det är aldrig självklart. Inte ens i närheten. För problem finns inte. Fysiska som psykiska. Det existerar inte i vår värld. Får inte existera. Om det skulle dyka upp är det så väldigt enkelt att gömma utan och glömma bort. Inte låtsas om deras existens, för vi är lika med perfektion. Tillsammans är vi så skrämmande bra. Men oh, en så uppenbar lögn.

Jag ska lära mig av era misstag. Får inte göra några egna, för jag lär mig allt av er. Får inte se världen med egna ögon, för ni har redan sett det mesta. Måste skydda mig så väldigt totalt. Isolera mig från allting. Får inte bli sviken, inte så som ni blev. Får inte lita på andra, för det går aldrig. Människan är opålitlig rakt igenom. Det är vad jag har lärt mig av er, och det är så jag felar helt totalt. På grund av era misstag och inte mina. Just för att jag inte får göra några själv. Måste vara helt perfekt. Rakt igenom.

Det finns inte mycket jag inte har fått känna på. En familj som håller ihop i vått och torrt är inte alltid det bästa. Splittrat i tusentals delar är aldrig bra, men inte det sämsta ändå. Att jämt och ständigt klaga på allting har man rätt att göra, men det gör ingen skillnad. För vad man än har så fortsätter det existera trots alla klagomål. Bättre blir det aldrig. Inte egentligen. Det gäller att aldrig tro att man själv har det sämst, för det finns tydligen alltid någon som har det ännu litet sämre. Men man ska inte tycka synd om sig själv, inte när man har gått från att ha i princip ingenting till att ha så skrämmande mycket mer än de flesta andra. Men ändå, jag vet i alla fall hur det är att ha ingenting. Vissa borde vara glada att dem inte vet hur det är. För det är aldrig lätt. Men klagar jag för det? Nej, jag gör faktiskt inte det.

Människor ställer sig aldrig från hur jag kan ha så pass mycket jag faktiskt har och ändå såg min verklighet så väldigt annorlunda ut för bara femton år sedan. I en helt annan värld än den jag lever i idag. Att komma till en helt annan plats så väldigt långt borta från det man har kallat sitt hem så skrämmande länge är långt ifrån lätt. Det värsta som kan hända. Förlora sin plats i världen. Sin identitet. Förlora allt och ändå lyckas så skrämmande bra. Just för att man kämpar. Aldrig ger upp. Det är det jag har lärt mig. Det bästa ni har kunnat lära mig. Att aldrig ge upp, för ingenting är omöjligt. Aldrig någonsin omöjligt.

Men det spelar ingen roll, för hur perfekt jag än är så får jag ändå aldrig leva. Inte på riktigt. Inte så som jag borde få. Sådär som de flesta andra. Kanske är det ändå bra. På ett sätt. Kanske kommer jag tacka er en dag. Riktigt ordentligt mycket. Just för att ni inte lät mig göra alla fel som kan förstöra ett helt liv så väldigt totalt. Jag vet inte om jag förstår det riktigt. Inte nu. Senare förmodligen. Men ändå.. Det gör ont. Skrämmande ont. Att alltid försöka räcka till, men aldrig duga någonstans. Alltid kunna göra så mycket bättre fastän jag försöker och inte kan göra någoting mer. Ingenting alls.

Det finns inget som kallas perfektion. Existerar inte i vår värld. Det gäller att kunna hinna sin egen plats i livet. Våga lita på sig själv. Våga lita på att man klarar sig med eller utan ensamheten som bästa vän. Ingen ångest för att man är helt totalt ensam, för det är man aldrig någonsin. Inte på riktigt. Lära sig av sina egna misstag är vad som gäller. Våga ta för sig. Inte vara äckligt rädd för att misslyckas, för det fungerar inte så. Det sägs att allting löser sig till slut. På ett eller annat sätt. Och det är sanningen.

Pappa, jag älskar dig.
Mamma, jag älskar dig.

Don't say a word1

Jag är så äckligt sjukt trött på människor. De som ger ett löfte men som bryter det minst lika fort som det gavs. Som om det inte spelar någon roll att man säger någonting man egentligen aldrig menar. Som om det verkligen inte påverkar andras synd på andra människors. Deras förtroende för alla andra. Vänner. Vad spelar det för roll egentligen? Människor som människor. Alla är vi i princip likadana. I princip lika falska hur nära vi än låter andra komma. Hur mycket vi än vet.

Det finns ärligt talat inte en enda människa man verkligen kan lita på. Det fungerar inte så i vår verklighet. I våra liv. Alltid blir man sviken. På något sätt.

Avundsjuka. På ingenting egentligen. Trött är jag. På vaggeryd. På jönköping. På resten av världen. Men man kan aldrig komma bort. Inte tillräckligt långt bort för att inte bli påmind om den bittra verkligheten. Alla äckliga känslor som hotar att kväva. Alla minnen som vägrar att försvinna. Radera går aldrig. Bara springa. Springa så fort man kan. Bort från verkligheten. Men inte ens det fungerar en längre tid. Förr eller senare står man där öga mot öga med det man kallar verkligheten. Vet inte vad man ska göra. Hur man ska göra.

Det fungerar inte alls. Någonstans. Men jag kan åtminstone le. Fortfarande. Tack.

Run baby, run run run!

En bit av ett pussel. En pusselbit.
En avbruten lek. En lek utan slut.

Ett hjärta krossat i tusentals bitar. En människa vars verklighet krossades lika brutalt. Det fanns en helthet en gång i tiden. För länge sedan.

Varje smärtsamt dag är värd de få sekunder sekunder av ren lycka. Ja, det är så vi alltid tänker. Men min dag idag har varit så väldigt underbar. En hel dag full av ren lycka. Bitterheten försvinner så väldigt spårlöst ibland. Min krossade verklighets alla tusentals pusselbitar verkar kunna pusslas ihop igen och bilda en enda helhet. Ett enda pussel.

Men denna lek förblir ändå en avbruten lek. En avbruten lek utan något egentligen slut. För framtiden vet vi ingenting om. Inte med säkerhet.

Everything comes to an end.

Jag vill så väldigt gärna vara på riktigt.
Att varje ord ska vara sanningens ord.
Sluta lutra mig själv och alla runt omkring.
Sluta låtsas hata när det egentligen är tvärtom.

Det skulle aldrig sluta såhär. Såra såhär. Gör så skrämmande ont. Det skulle älskas och älskas till döden sattestopp för precis allting. Men in i evigheten skulle det vandras och inte ens döden skulle kunna säga stopp, för man skulle aldrig släppa taget. Aldrig någonsin. För inte ens de tre magiska orden var beskrivande nog.