En stad full av falska ord.

Att den här så kallade staden är full av falskhet är väl egentligen ingen nyhet. Alltid har allting kretsat kring rykten utan grund. Rykten som handlar om allting och ingenting. Vad är det för mening med det? Att kasta ord som sårar på människor som egentligen inte förtjänar det. Är det någonting man kan tycka om att göra? Tvivlar på det.

Jag vet att jag aldrig har varit en del av allting. En del av de där innegänget som är med överallt. Får festa med allt och alla. Kan komma vart dem vill. Men är man någonting här i denna skithåla så är man oftast ingenting utanför den. Det är den bittra sanningen, och jag ses hellre som någon utanför skithålan än som någon innanför dess gränser. Det är väl ganska självklart?

Välja fel människor att umgås med är egentligen inte särskilt svårt. Man hamnar i ett sällskap där man tror att man trivs men där man egentligen inte trivs alls. Inte någonstans. Enklare än så blir det inte, för den verklighet som vi väljer att se som komplicerad är allt annat än komplicerad. Egentligen. Jag valde mina vänner väl. Sådana som i mina ögon inte sågs som falska. Att de sedan inte var en del av det där innegänger som fick vara med överallt spelade egentligen ingen roll, men ändå hade jag någon undangömd önskan om att få vara en del av alla de där som kom med överallt. Alltid var en del av allting. Nu förstår jag inte varför jag tänkte så. Varför jag så gärna ville vara en del av allt det där falska. Ser ingen mening med det. Komma med överallt och få mer skit än man klarar av.

Här är ingenting säkert. Man väljer fel människor att prata med. Allting man säger sprids ut och snart vet hela staden om vad man har gjort. Och förmodligen inte gjort också, för det du inte vet om dig själv vet alla andra. Så har det alltid fungerat. I mindre städer i alla fall. Små byhålor med människor som klär sig som bönder och tror att de är någonting. Värda mer än alla andra. Det fungerar inte så.

Tänker inte dra alla småstadsbor över en kant, för det finns faktiskt bra människor här också. Egentligen är väl alla bra på sitt sätt. Alla gör vi väl någonting bra någon gång. All falskhet behöver inte existera jämt och ständigt. Det finns säkert någonting bra med det där också. Vad det är vet inte jag, för jag är som sagt inte riktigt en del av det där gänget. Men saken är den, att när man väl får se en skymt av allt det där man en gång så gärna ville vara en del av så vill man bara bort därifrån. Besvikelsen är ganska uppenbar, för allt det där är aldrig sådär bra som man tror. Skrämmande mycket sämre än man någonsin har vågat tro.

Skratta aldrig åt mig, för det där hånfulla skrattet går aldrig att ta tillbaka. Jag vet så skrämmande mycket mer än vad människor vill tro. Gjort så mycket mer. Men det är aldrig uppenbart. En stad full av falska ord får sällan reda på sanningen, för den kan förvrängas på de konstigaste sätt. Bli någontig helt annat när den väl kommer ut. Men som sagt, det du inte vet om dig själv vet alla andra.