Radera ingenting nu tack!

Jag ville aldrig såra. Inte någonstans. Inte ens lite, lite. Min värld skulle ha varit annorlunda. Dem gör det bara värre. Jag med dem. Lika dåligt som allting annat. Alltid. Sorligt nog. Patetiskt också. Lite i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. De människor som fick hela världen att börja snurra åt fel håll existerar inte längre. Inte i min alldeles egna värld. Mina fyra vägger. Ni kommer ingenstans. Inte in någonstans.

Det pirrade sådär skrämmande i magen. Kunde inte låta bli. Äcklas av mig själv och jag har ingen aning om varför. Inte någonstans. Inte alls. Det var just såhär det skulle vara. På riktigt och ingenting annat. Hur skrämmande det än på verka. För det är just så det är. Skrämmande känslor överallt. Som får det att pirra i magen och får mig att vilja le sådär onödigt lyckligt. Ett leende som suddas ut förr eller senare. Det slutar aldrig bra, för det är så vår värld fungerar.

Hej, jag tror att jag är kär.