When the camera sleeps..

Jag kunde riktigt höra allting gå sönder. Jag kunde riktigt känna all den där smärtan som en vanlig människa hade känt. Den där dunsen. Mina uppspärrade ögon. Mina ord. "HELVETES DJÄVLA FUCKING SKIT!". Snabbt lyfte jag upp den, trycke upp knappen till ON. IT'S ALIVE!
Oh, älskling.. DU LEVER! Förlåt för att jag råkade knuffa ner dig från din plats på bordet. Förlåt för att jag är så dum och oförsiktig. You're my precious. Alltid!

Men Lelly för fan, det är bara en kamera.

Min älskade kamera råkade hamna på golvet. Hur det gick till vet jag faktiskt inte, men fyfan vad rädd jag blev. En duns och hela mitt hjärta frös till is, det kunde gått i tusen bitar.. Bara min älskade EOS 400D hade visat sig vara allt annat helt hel. Den äckliga rädslan bara dök upp.

Men ja, den fungerar. Det är inget fel på den, inget fel alls. Hade den var helt åt helvete, och inte fått en enda skråma så hade jag fortfrande, nu 30 minuter senare legat på golvet och skakat av gråt.

Det var just precis absolut ingenting..

Det första jag tänkte på var allt jag fått för mig att skriva. Det första jag gjorde var att springa upp för trappan, sätta mig vid datorn, logga in på blogger.com och radera alla inlägg. Precis allting.. Borta.

Jag skyller på mitt konstiga humör. All irritaion över.. Just ingenting egentligen. Det var helt enkelt någonting konstigt med dagen igår, och jag skyller på allt utom mig själv.

Det enda jag vill är att känna att allting är så bra som det helt enkelt ska vara. Att jag är nöjd är det jag vill kunna säga.. Och känna. Men det var just det jag inte kunde..

Det blev radera, och sedan ja, ta bort. Ingenting mer. Och från denna äckel onsdag ska allting vara normalt. I alla fall så normalt som det går när det gäller mig.