Don't say a word1

Jag är så äckligt sjukt trött på människor. De som ger ett löfte men som bryter det minst lika fort som det gavs. Som om det inte spelar någon roll att man säger någonting man egentligen aldrig menar. Som om det verkligen inte påverkar andras synd på andra människors. Deras förtroende för alla andra. Vänner. Vad spelar det för roll egentligen? Människor som människor. Alla är vi i princip likadana. I princip lika falska hur nära vi än låter andra komma. Hur mycket vi än vet.

Det finns ärligt talat inte en enda människa man verkligen kan lita på. Det fungerar inte så i vår verklighet. I våra liv. Alltid blir man sviken. På något sätt.

Avundsjuka. På ingenting egentligen. Trött är jag. På vaggeryd. På jönköping. På resten av världen. Men man kan aldrig komma bort. Inte tillräckligt långt bort för att inte bli påmind om den bittra verkligheten. Alla äckliga känslor som hotar att kväva. Alla minnen som vägrar att försvinna. Radera går aldrig. Bara springa. Springa så fort man kan. Bort från verkligheten. Men inte ens det fungerar en längre tid. Förr eller senare står man där öga mot öga med det man kallar verkligheten. Vet inte vad man ska göra. Hur man ska göra.

Det fungerar inte alls. Någonstans. Men jag kan åtminstone le. Fortfarande. Tack.