Mötas av era ord. Krossas av dem lika totalt varje gång. Det kommer aldrig bli enklare än vad det är. Men enkelt är det aldrig. Inte ens i närheten, för det enda som duger är ingenting. Så har det alltid varit. För aldrig har jag hört någonting som inte klingar falskt. Det är tydligen helt uppenbart att allting jag gör ska vara perfekt. Ses som perfekt. Alltid ska jag veta när jag gjort någonting bra. Utan att faktiskt få den bekräftelsen. Nej, för även om felstegen är få så är det alltid dem som märksa. I er värld lika mycket som i min. Felstegen stryks under och förstoras något så totalt. Perfektion existerar inte och tydligen är jag väldigt korkad för att jag inte kan vara någonting som aldrig har existerar i verkligheten. Bara ett ord. Perfekt.

Alltid har jag försökt vara er lilla flicka. Den lilla flickan som gör allting så skrämmande bra. Smart och så äckligt trevlig. Alltid ett leende fastklistrat på läpparna. Ett leende som inte ska gå att sudda ut. Som alltid ska finnas där. Ett äkta leende, för lycka är det enda som existerar.

Ångest ska aldrig existera. Att inte räcka till är en självklarthet. Men det är aldrig självklart. Inte ens i närheten. För problem finns inte. Fysiska som psykiska. Det existerar inte i vår värld. Får inte existera. Om det skulle dyka upp är det så väldigt enkelt att gömma utan och glömma bort. Inte låtsas om deras existens, för vi är lika med perfektion. Tillsammans är vi så skrämmande bra. Men oh, en så uppenbar lögn.

Jag ska lära mig av era misstag. Får inte göra några egna, för jag lär mig allt av er. Får inte se världen med egna ögon, för ni har redan sett det mesta. Måste skydda mig så väldigt totalt. Isolera mig från allting. Får inte bli sviken, inte så som ni blev. Får inte lita på andra, för det går aldrig. Människan är opålitlig rakt igenom. Det är vad jag har lärt mig av er, och det är så jag felar helt totalt. På grund av era misstag och inte mina. Just för att jag inte får göra några själv. Måste vara helt perfekt. Rakt igenom.

Det finns inte mycket jag inte har fått känna på. En familj som håller ihop i vått och torrt är inte alltid det bästa. Splittrat i tusentals delar är aldrig bra, men inte det sämsta ändå. Att jämt och ständigt klaga på allting har man rätt att göra, men det gör ingen skillnad. För vad man än har så fortsätter det existera trots alla klagomål. Bättre blir det aldrig. Inte egentligen. Det gäller att aldrig tro att man själv har det sämst, för det finns tydligen alltid någon som har det ännu litet sämre. Men man ska inte tycka synd om sig själv, inte när man har gått från att ha i princip ingenting till att ha så skrämmande mycket mer än de flesta andra. Men ändå, jag vet i alla fall hur det är att ha ingenting. Vissa borde vara glada att dem inte vet hur det är. För det är aldrig lätt. Men klagar jag för det? Nej, jag gör faktiskt inte det.

Människor ställer sig aldrig från hur jag kan ha så pass mycket jag faktiskt har och ändå såg min verklighet så väldigt annorlunda ut för bara femton år sedan. I en helt annan värld än den jag lever i idag. Att komma till en helt annan plats så väldigt långt borta från det man har kallat sitt hem så skrämmande länge är långt ifrån lätt. Det värsta som kan hända. Förlora sin plats i världen. Sin identitet. Förlora allt och ändå lyckas så skrämmande bra. Just för att man kämpar. Aldrig ger upp. Det är det jag har lärt mig. Det bästa ni har kunnat lära mig. Att aldrig ge upp, för ingenting är omöjligt. Aldrig någonsin omöjligt.

Men det spelar ingen roll, för hur perfekt jag än är så får jag ändå aldrig leva. Inte på riktigt. Inte så som jag borde få. Sådär som de flesta andra. Kanske är det ändå bra. På ett sätt. Kanske kommer jag tacka er en dag. Riktigt ordentligt mycket. Just för att ni inte lät mig göra alla fel som kan förstöra ett helt liv så väldigt totalt. Jag vet inte om jag förstår det riktigt. Inte nu. Senare förmodligen. Men ändå.. Det gör ont. Skrämmande ont. Att alltid försöka räcka till, men aldrig duga någonstans. Alltid kunna göra så mycket bättre fastän jag försöker och inte kan göra någoting mer. Ingenting alls.

Det finns inget som kallas perfektion. Existerar inte i vår värld. Det gäller att kunna hinna sin egen plats i livet. Våga lita på sig själv. Våga lita på att man klarar sig med eller utan ensamheten som bästa vän. Ingen ångest för att man är helt totalt ensam, för det är man aldrig någonsin. Inte på riktigt. Lära sig av sina egna misstag är vad som gäller. Våga ta för sig. Inte vara äckligt rädd för att misslyckas, för det fungerar inte så. Det sägs att allting löser sig till slut. På ett eller annat sätt. Och det är sanningen.

Pappa, jag älskar dig.
Mamma, jag älskar dig.