Obehagliga känslor slutar aldrig existera på riktigt.

Aldrig har det varit såhär osäkert. Inte på ett väldigt bra tag. En lång tid. Jag känner mig så skrämmande osäker. Så väldigt äckligt otrygg i allt. I mig själv, allting runt omkring och ja, precis allting. Varje fel händelse är mitt och bara mitt fel. Finns ingen annan att skylla på än mig. Det känns som att hela världen håller på att vända ryggen till mig och att jag snart kommer stå där ensam. Alldeles ensam. Ensam och rädd. Det är skrämmande, för trots att de här känslorna känns bekanta så känns de så väldigt overkliga. Det var länge sedan nu. Länge sedan hela världen verkade vara emot mig. Nej, jag har ingen aning om vad jag gör för fel.

Förr eller senare slutar det ändå såhär. Eller börjar. Eller kanske återgår till det här. Vad det nu är. Ensamhet. För aldrig duger man. Inte i en enda människas ögon.

Från och med nu ignorerar jag allt det som får mig att känna mig illa till mods, för sådant är aldrig värt uppmärksamheten. Allt det där existerar inte längre. Inte i min värld.

Tack till de som fortfarande finns kvar. Lyser upp varje dag. Gör livet värt att fortsätta leva. Trots att de är få så existerar de ändå. Värda mer än allting. Orden räcker inte till. Tack är ingenting.