Street of dreams

Jag skulle aldrig kunna drömma om någonting riktigt stort. Inte önska mig någonting väldigt betydelsefullt. Inte klara av någonting riktigt viktigt. För jag är en hopplös människa som aldrig klarar någonting. Så äckligt värdelös.

Kan inte sakna någonting mer än jag saknar någonting mer än förra året. Jag får så skrämmande många chanser med sumpar dem allihop. Klarar inte av ett enda uppdrag ordentligt. Klarar inte av någonting ordentligt. Vågar inte tro på mig. Kommer aldrig våga tro på mig.

Det handlar inte om sanningen, för det här är så långt bort ifrån sanningen man kan komma. Det handlar istället om att jag helt enkelt inte tror att jag kan någonting. Kommer misslyckas med allting. Inte har någon tur någonstans. Klarar ingenting någonsin.

Önskar att jag kunde tro på mig själv litet mer. Ungefär sådär som förra året. Inte bli så äckligt trött på allting runt omkring. Inte sakna dåtiden såhär mycket. Bara tänka framåt och aldrig bakåt. Men det fungerar inte. Inte i min värld. Inte just nu, för allting faller samman. Vi kommer falla så äckligt hårt. Inte kunna resa oss upp igen. Inte den här gången.

Jag tror att jag vill för mycket men att jag klarar för lite. Ingen ser mig sådär som jag vill bli sedd. Ingen vill hjälpa mig någonstans. Fastän folk egentligen tror att det är sådär med mig. Det är antagligen av rädsla, och min egen rädsla stöter bort allt det jag älskar.

Mina drömmar existerar inte. Jag antar att jag aldrig någonsin började min vandring på drömmarnas väg. Försvann någon annastans. Gick vilse i min egen värld. Bland alla mina frågetecken. Jag vill att ni ska älska mig och säga att jag klarar det här. Ni kommer alltid göra det. En andra gång. Eller en tredje.

Mamma, pappa, vi klarar det här tillsammans, ok?