One last sign

Det skulle fixa sig sådär totalt igen. På något konstigt sätt. Bara sådär pang och poff och allting är skrämmande bra igen. Otroligt bra. Obeskrivligt. Men det fungerar inte så. Det fungerar väldigt sällan så. Så väldigt enkelt. Så helt utan några som helst problem. Utan några hinder på vägen. En väg vi själva valde i tron om att det var den enklaste. Det är så det brukar vara. Brukar fungera. Vi väljer en väg i hopp om att det är den utan hinder, men vi är alltid litet för korkade för att inse att livet aldrig är enkelt. Hinder stöter vi på jämt och ständigt. Vart som helst. Överallt. När vi minst anar det. Det är inte svårare än så, att det aldrig någonsin är särskilt enkelt.

Bara ett sista tecken på att allting faktiskt kommer fixa sig till slut. Att den mörka och äckligt trånga tunneln faktiskt har ett slut. Ljuset vid tunnelns slut. Inte bara ett tåg som mördar en sådär brutalt. Splash!! - Och man är ingenting mer än köttslamsor i en tunnel. Delar av vad man en gång var. Ännu mer ingenting än förut. Blod och kött och en hjärna delad i tusentals bitar. Hjärnsubstans. Brutalt. Döden är enkel att få men den är permanent. Pang och poff och vi är totalt borta. Slutat existera. Skrämmande.

Jag vill ha mitt tecken för hoppet börjar försvinna. Sådär väldigt spårlöst. Man får alltid vänta för länge. På lycka. På allting förutom olycka. Smärtan är enkel den också. Att få tack på. Att känna, men aldrig att radera. Skaka av sig. Om och om igen. Där. Nära. Det är aldrig enkelt.