Ett simpelt minne?

Ibland gör det så ont. Ont att tänka på någonting alls. Varenda minne lämnar ett märke. Ett djupt sår som vägrar att läka. Saknaden skär knivar. Vet inte varför. Har inte en aning om varför. Inte alls. Jag saknar det som fanns då men aldrig någonting som kunde ha funnits nu, för det slutade när det slutade och det börjar aldrig om igen.

Jag hatar dig för att du gjorde mig till den jag är. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer förändras tillräckligt för att bli någon jag aldrig kommer vilja fortsätta vara. Alla förändringar gör det bara bättre. På ett eller annat sätt. För det är så livet fungerar. Upp och ner gångar och allting slutar ändå bra. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.