En spegelbild utan mening.

Det ska gå att äta allting. När som helst och hur mycket som helst. Man ska alltid veta vad som är lagom. Folk ska aldrig behöva klaga. Aldrig behöva oroa sig för en. Aldrig undra varför man äter mycket eller varför man äter alldeles för lite. Varför man inte bara kan vara sådär skrämmande perfekt. Göra allting i lagom mängder och slippa all ångest varje gång någon spottar sina ord som träffar en rätt i ansiktet. Ett knytnävsslag rätt i ansiktet. Det gör ont, och det gör mig till den jag är.

Mina tankar är aldrig enkla att brottas med. Aldrig en enkel match. Aldrig någonsin. Just nu är det så skrämmande fel. Fel men på ett helt annat sätt än det var förut. Då handlade det om för litet men efter sommaren och alla orden handlar det numera om för mycket. På fel tider. För litet motion. För mycket av allting utom just att få bort all överflödigt. Det skrämmer mig, för jag har tappat min kontroll över verkligheten. Över allting som faktiskt betyder någonting för mig.

Nu kan inte säga att jag gör någonting för litet. Det går inte, för det är för mycket vart jag än vänder mig. Varje dag handlar det om alldeles för mycket av det där goda. Choklad, kakor, nutella, glass, godis och ännu mer choklad. Det gör ont att se. Tårarna går inte att hejda, för jag klarar inte att vara sådan här. Jag vill säga väldigt gärna slippa alla hårda ord ni alltid får för er att uttala. Som att spotta mig i ansiktet. Det är lika enkelt att trycka ner mig.

Maten har alltid varit min värsta fiende. Vågen har alltid varit min bästa vän. Nu verkar det bara bli mer och mer tvärtom. Mer och mer åt helt fel håll. Det gör så äckligt ont. Det skrämmer mig så väldigt, för jag är inte Lejla längre. Jag är bara någon som inte borde existera. Inte såhär. Inte när det gäller det här. Inte i en verklighet som denna.

All denna ångest bara för att slippa gå igenom det jag gick igenom i sommras. En sommar som var den allra värsta och samtidigt den allra bästa i mitt sjuttonåriga liv. Vad jag kan minnas så gick det inte en dag utan att tårarna rann. För ingenting egentligen. Jag skämms när jag tänker tillbaka. Jag skäms över mig själv när jag tänker på allt det jag gjorde. Allt det jag inte borde ha gjort. Men gjort är gjort och går aldrig att göra ogjort.

Det värsta av allt var den kvällen när Du ringde på jobbet. Den chocken. Dina ord skrämnade mig så obeskrivligt mycket. Vad hade hänt? Med tårar rinnande nerför kinder sprang jag därifrån. Ut ur den där äckliga byggnaden. Väntade på att få se ett rödgråtet ansikte och höra ord om anorexi. Det var den allra värsta dagen på hela sommaren, för det förstörde hela min höst och den förstör fortfarande allting. De orden kommer fortsätta förstöra mig enda till jag och vågen aldrig kommer kunna vara vänner igen.

Jag är inte Lejla och allt är inte bara ditt fel. Mitt också, för jag lät er inte se mig äta någonting. Det enda ni såg var en Lejla som aldrig var hemma. Ni såg mig inte. Bara anade mig. Såg en skugga som aldrig blev mer än just en skugga. Vakna på morgonen, åka till jobbet, åka hem, sova.. om och om igen i en månads tid.

Det enda jag vill är att slippa höra de orden. Ord om att jag aldrig äter någonting. om att jag inte äter tillräckligt. Nu gör jag det hela tiden. DET GÖR SÅ DJÄVLA ONT ATT SE MIG SJÄLV I SPEGELN! Hata allt jag ser så äckligt mycket. Hata varje av mig.

Min spegelbild säger mig ingenting längre. Bara ingenting. Ingenting som har någon verklig betydelse. Ingenting med mening. En betydelsefull mening som verkligen är någonting viktigt. Jag har aldrig tyckt om det jag sett, men det blir inte bättre av att Ni kastar ord på mig som jag verkligen inte vill höra. Jag älskar er, och det kommer jag alltid göra, men alla de ord ni envisas med att kasta mig rakt i ansiktet gör att jag inte kan älska er fullt lika mycket som jag borde.

Min verklighet handlar om en våg och att all mat är mina fiender, för jag vill aldrig sluta sådär som ni. Så har jag alltid tänkt. Utan rökning, utan alkohol och utan att fetma. Det är min verklighet, och det är den verklighet jag glömmer bort när vi förgör mig med ord om att jag inte är den jag borde vara.