En bild av en spegel.

En bild i mitt huvud. Ett minne som inte går att gömma undan. Karlskrona. Lägenheten i Lyckeby. Ett grönt och vitt trevåningshus. Den allra första platsen vi kunde kalla ett hem i ett land alldeles för långt bort från den plats vi älskade. Vårat riktiga hem. Vi kunde inte göra annat än radera. Men jag minns ingenting. Det kan jag inte. Mitt allra första minne kräver att man spolar fram tiden en aning. Några år. Från en tvåårings värld till en femårings. Lägenheten med en spegel i hallen. Den bild som inte vill suddas ut. Min spegel. Jag vet inte varför, men det var där allting började. På något sätt. Allt med mig började. Tillsammans med spegeln. Mitt första minne.

Jag minns blod. Blodiga byxor i en garderob. Det minnet dödar mig fortfarande. Den skräcken. Men numera vet jag vad det där var. Blodet. Det fick jag reda på för länge sedan. Jag tror den garderoben fick mig att inte kunna vistas i ett sådär litet utrymme. Rädslan för att bli instängd igen dödar mig. Jag minns inte vems fel det var, men någon ville inte släppa ut mig och det var bara jag, tystnaden och mörkret i ett alldels för litet rum för att jag skulle kunna andas på riktigt.


Varför? Det är så väldigt enkelt. Det är alltid väldigt enkelt. Verkligheten är så skrämmande enkel. Vi gör den bara mer komplicerad än den fakiskt är. Låtsas att allting är skrämmande mycket värre än det är. Än det någonsin kommer bli. Fastän alla verkar vilja lämna oss så fortsätter vi kämpa, för vi vet att livet är mindre komplicerat än vad verkligheten vill låtsas om. Vi är vår egen verklighet och det gör allting så komplicerat. Vill vi åtminstone tro. Men familjen klarar det alltid. Vi och alla våra minnen vi ständigt jagas av. I våra drömmar och överallt annars. Det är så skrämmande.. Hur livet kan vända om och bli allt annat än det var för mindre än ett halvår sedan. Eller en månad. Kanske en vecka till och med. Allting vänder och blir någonting helt annat förr eller senare. Nu eller snart. Men aldrig aldrig, för det där ordet existerar inte i verkligheten. Bara som bokstäver på en datorskärm. Här och nu.

Jag ska aldrig säga aldrig igen, för ni har lär mig så mycket mer. Att aldrig ge upp. Att aldrig låta mig hånas av människor som aldrig någonsin kommer vara bättre än mig. Det existerar ingenting sådant. Bättre eller sämre. Vi är alla olika. Olika och ändå så skrämmande lika.

Man kan förlora allting. Få allting. Men man kan aldrig vara lyckligare än man är tillsammans med de människor man älskar. Som älskar en tillbaka. För er skulle jag klara allting. Inte ensam, men tillsammans med det vi byggde upp. Vi gjorde det tillsammans, för utan oss skulle ni inte ha kunnat le. Inte sådär som ni gjorde. Utan oss skulle ni inte ha haft någonting att kämpa för.

En sådan djävla kamp. Det är bara människan som kan. Alla religion i världen. Allt maktbegär. Se vad det förde oss. Till en plats ni inte ens visste existerade. Inte då. Men nu vet ni, för det här är erat nya hem. Att gå två mil varje dag. Fram och tillbaka bara för att pengarna inte räcker till. Jag tror inte vissa känner till den verkligheten. Ändå kan de se andra som några de aldrig kommer bli. Som har allt det inte har. Som aldrig har kämpat för någonting. Nej, jag kanske inte har men jag har levat livet. DET. Både uppe och nere. Både hit och dit. Någonstans djupt inom mig lever det där äckliga kvar. Att inte ha mer än för just idag. Det fattades så skrämmande mycket, men det fanns inget annat val än att leva i just det. Tillsammans skulle vi klara det.. OCH DET GJORDE VI.. För vi klarar ALLT.

Ångest. Ångest. Ångest. ÅNGEST! Jag vill så gärna kunna klara det själv. Tjäna egna pengar och ge tillbaka allt det jag fick. För jag minns en något rostig volvo fullproppad med leksaker. Jag minns era ansiktsuttryck. Läppar som log. Som skrattade åt de två små barn som satt i baksätet. Barn som inte kunde tro sina ögon. Leksaker överallt. Himmelriket. Jag minns det så väldigt väl. En skottkärra som var grön med gula handtag.

Jag skulle aldrig ha ångest inför någonting som detta, men vet man hur det är att inte ha någonting vill man alltid ha något litet åtminstone. Jag kan inte låta bli att minnas. Kan inte radera allt djävla minnen. Minnen som lämnar ett hjärta fullt av ärr. Även de djupaste såren läker, men ärren de lämnar efter sig går aldrig att radera.

Just därför känns det som att hela världen rasar samman just nu. På något konstigt sätt. Och inte blir det särskilt mycket bättre av att släktningarna dör som flugor. Det är inte bara en djävligt äckligt svår tid när det kommer till alla världens pengar utan just för att allting bara verkar vilja försvinna mer och mer. Sluta existera. All vänskap, alla någorlunda vettiga värderingar och alla de gamla människor som man älskar så skrämmande mycket. Vettet försvinner tillsammans med de där människorna, för dagens mänsklighet är inget annat än korkad. Fast man ska aldrig dra alla över en kant.

Vet inte riktigt vad jag försöker säga här. Alla ord som pusslas ihop och bildar meningar är sådär huller om buller och ingenting verkar väl särskilt vettigt. Egentligen. Men jag är obeskrivligt trött på alla förutfattade meningar och alla korkade människor. Korkad som i att de aldrig kan förstå att även den lyckligaste människa har någon gång varit djupt där nere på djupets djävla äckliga mörker och kravlat. Man lyckas ta sig upp förr eller senare. Det vet vi alla.

Jag är trött på att behöva bli nertryck av alltför korkade människor just för att jag är otroligt rädd för att faktiskt visa vad jag går för när det gäller vissa saker. Jag vet hur det är att vara ingen alls, men det är inget jag nöjer mig med längre. Att vara ingen är ingenting för mig, för jag är bättre än så. Bättre än inget alls. Jag vet vad jag vill och jag vet att har jag lyckats hittills så kommer jag även lyckas i framtiden. Det gäller bara att ha tålamod och det är väl egentligen det jag har väldigt mycket brist på.

Mina minnen ska inte döda. Min spegel ska inte sluta existera. Det betyder någonting. Det lärde mig någonting. Bara ett minne bland alla andra i ett huvud fullt av tankar.