It's hard to tell.

Bekräftelse hit och bekräftelse dit. Ett öppet hjärta en klar hjärna. Öppna alla dörrar och låt mig stiga in. Chansen att våra känslor matchar är så skrämmande stor. Skulle jag inte tycka detsamma hade jag inte varit såhär nära. Skrämmande nära. Så väldigt.

Jag är trött på att vandra hand i hand med ensamheten och höra alla tomma löften uttalas. Löften utan betydelse. Utan någon egentlig mening. Bara ord som kastas fram och tillbaka. Hit och dit. Träffar så rätt men har ingen som helt betydelse.

Om ändå ensamheten kunde försvinna lika spårlöst som allting annat verkar försvinna. Vill så gärna förklara allting. Kan inte. Fungerar inte alls. Hela världen är förvirrande. Inte bara just nu, alltid.. Men nu mer än någonsin annars.