You can't silence the truth forever.

Jag visste att jag någon gång, en vacker dag faktiskt skulle återvända till min gammla blogg och börja skriva ner alla mina ord. Bilda meningar med ord som får tårarna att börja rinna. Mina egna tårar alltså. Det handlar om känslor. Känslor som så väldigt ofta hotar att kväva. Hotar att förgöra hela mig. Försvinner. Sprängs i tusen bitar. Slutar existera. Min verklighet är inte vad den var för ett år sedan.

Sista inlägget i denna blogg skrev jag för litet mer än ett år sedan. Hela min värld har förändrats så väldigt sedan den dagen. Då var det bra. Skrämmande mycket bättre än nu. Men på ett annat sätt. Jag ska inte klaga på min verklighet, för jag vet att jag har mer än jag vill erkänna. Att jag har det sådär bra som vissa faktiskt inte har det. Skrämmande bra. Ibland. Men ändå kan jag inte låta bli att klaga ibland. Alla klagar vi ju. Självklart! Mer än vi anar. Mer än vi vill erkänna för oss själva. Det jag en gång hade ville helt enkelt inte vara en del av mitt liv, och det var helt mitt eget fel. Att stöta bort människor och tro att de alltid kommer komma tillbaka.. Det fungerar aldrig så.

Vad som fanns då slutade på något sätt att existera. Jag ville det inte. Var inte alls redo. Inte redo alls. Ville inte se hela världen förändras. Världen verkade vilja försvinna. Min egen värld. Min högt älskade verklighet.

I juni någon gång rasade allting, eller i alla fall det mesta. Från den månaden började min verklighet förändras något så in i. Så skrämmande drastiskt. Numera vet jag knappt vem jag är. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ändå har vi ingenting sådant. Rätt och fel. Normalt och onormal. Borde åtminstone inte ha, för perfektion existerar inte. Precis som evigheten. Det var vad vi försökte intala oss. Att det vi hade tillsammans skulle vara för evigt, men vi visste att någonting som verkade vara fel från början aldrig någonsin skulle kunna bli rätt. Inte ens i närheten. Inte i vår värld.

Nu är jag här. Står här helt ensam. Sommaren passerade innan jag ens hann blinka. Kändes det som. Världen blundade. All verklighets uppfattning verkade ha försvunnit. På något sätt.

Det är jag och ensamheten. Hand i hand.