Ideal hit och ideal dit

Tydligen ska man verkligen vara perfekt, och det trots att det där med perfektion egentligen inte existerar. Konstigt att vi alla säger just sådär, att perfektion inte existerar och aldrig har gjort. Att det aldrig någonsin kommer finnas någonting sådant. Konstigt att vi säger så och sedan går helt emot allt det där. Dubbelmoral kallas det. Sure.

Jag blir rädd när jag läser alla de där bloggarna som skriv av anorektiker. Det får mig att förstå att mina tankegångar är ungefär likadana som deras. Skrämmande ja, men ack så sant. Förmodligen tänker varenda tonåring sådär ibland. "Oj, vad tjock jag är!" eller liknande. När man egentligen har en mage som knappt existerar och revben som hotar att titta fram viken sekund som helst. Typ. Så sitter man kanske själv där och äter på en fet McDonalds hamburgare och kan inte låta bli och tänka att det nog är något fel på en själv eftersom man faktiskt kan trycka i sig den där hamburgaren utan att få någon ångest. Kalorierna och fettet tränas bort. Förr eller senare.

Någonting jag blir äckligt irriterad på är när människor, de som tror att de är värda så mycket mer än vissa, när de får för sig att tro att alla dessa tankar på att man borde gå ner i vikt fastän man väger litet under normalvikten för sin längd är just för att få all den uppmärksamhet man så väldigt gärna vill ha. Att stå i centrum vill väl alla. Någon gång. Men att gå omkring och säga att man är fet är en helt annan sak än att faktiskt mena det. Säga det och mena det. Ofta brukar människor som på allvar faktiskt tycker att man är sådär överviktig fastän man egentligen är långt ifrån bara tänka allt det där med övervikt och inte säga. Skämta om det, men aldrig mena allvar.

Konstigt är det att vi faktiskt tänker så. Men mår man riktigt skrämmande dåligt av vissa orsaker så är det kanske inte så konstigt. Istället för att straffa alla andra straffar man sig själv genom att ta bort det där livsnödvändiga vi faktiskt behöver, maten.