It remains in silence.

Det blev fest igår. Fest hos Elin och det blev riktigt skoj. Tycker jag. Trevliga människor. En del av mina kära klasskamrater till exempel. De är bäst, helt klart!

Tänk vad jag hade varit om jag inte hade hamnat där jag hamnade. Gått just det programmet i just den skolan och i just den klassen med alla de där så väldigt bra människorna. Jag tror inte jag hade varit särskilt mycket.

Fast på Fenix med precis samma människor. Allting på samma sätt, precis som under hela skolgången. Hela grundskolan. Hela djävla grundskolan! Jag vet att jag låtsades att allting var bra. Jag vet att det vissa dagar faktiskt var bra. Det finns de som har det värre. Jag hade allt. Åtminstone så mycket man behöver. Vänner. Bra betyg. Sådant som är så äckligt viktigt för mig. Men vad fick allting att börja falla isär då? Vad fick hela min värld att börja falla i småbitar? Jag vet inte. Det jag vet är att jag aldrig hade orkat med Vaggeryd i ytterligare tre år. Bara tanken får mig att må så äckligt illa. Folk trodde så mycket, men visste så väldigt lite.

Det jag sa om tystnad. Det jag lovade mig själv att alltid hålla för mig själv. Det var just det här. Det med att folk tar för givet att man är någon, en viss person.. Aldrig någon annan. Saken är den, folk är ofta någon helt annan än den folk tror. Så äcklgt jobbigt är det att veta att det finns folk som fortfrande tror saker om mig. Lilla tönten Lejla. Vad fan vet hon egentligen? HAH! Ni ska bara veta vad hon vet.. Kan ni glömma allt det jag var? Människor förändras. Alla de där kommentarerna är onödiga. Det förstår ni väl?

Att det blev sommar. Att det blev augusti. Att allting förändrades så väldigt mycket. Det var en så väldigt bra månad tycker jag. Du fanns där och jag fanns här. Det var du och det var jag. Allting blev så väldigt bra.

Du och jag.
Förstår du hur obeskrivligt bra du är?
För mig.
Finner inga ord.
Vet du, jag älskar dig!