Det är er jag har att tacka för att hela min värld finns.

Du gör mig förvirrad. Hela din existens gör min så väldigt obetydlig. Du är så väldigt elak. Du är så väldigt liten. Du är så väldigt ingenting men ändå så väldigt mycket. Jag vet inte om folk ser det jag ser. Kanske finns det de som gör, men så väldigt många verkar inte lägga märke till någonting.

Det du gör är så äckligt fel och jag kan verkligen inte göra någonting annat än hålla med. Jag vill inte le men det är just det jag gör. Det är just det jag alltid gör. Ett sådär äckligt falskt leende bara för att få dig att känna dig bra..

Allting om och om igen. Livet är som ett videoband som går på repeat. Jag vet att det egentligen borde vara enkelt att ändå på allting, eller i alla fall en del. Jag förstår verkligen inte varför jag inte försöker. Det bara blir så fel, och jag faller tillbaka till allt det som alltid har varit min värld. Den äckliga värld jag hatade så väldigt mycket.. MEN jag kan inte säga att allting är precis likadant hela tiden. Saker och ting förändras ändå. Åtminstone lite. Det finns sådant man helt enkelt lär sig. Sådant man lär sig av alla misstag. Sådant som man vet att man aldrig kommer göra igen.

Saker som jag så gärna inte vill göra igen är just saker som jag gör igen. Sådant som helt enkelt ska upprepas. Sådant som får mig att vilja lägga mig ner, blunda och aldrig öppna ögonen igen och resa mig upp.

Allt jag någonsin haft har inte varit lätt att få även om det är så det verkar vara. Att komma hit med en liten väska med kläder är det många som inte vet någonting om. Att bygga upp allting. Börja om från början med i princip ingenting. Jag vet hur det är även om jag var så väldigt liten. Ni vet inte hur djävla lycklig man ska vara när man får allting serverat på silverfat. Det gäller att inte vara lat och tro att allting ska komma till dig. Det gäller att veta att ingenting kommer gratis och att det finns så väldigt många som har äckligt mycket mindre än du.

Det där glömmer även jag bort ibland. Kanske just för att det faktiskt inte var jag som jobbade ihop allt det här. Det var inte jag som fortsatte försöka trots att ingenting verkade gå. Hela världen var emot dem och ändå fortsatte dem gå. Vet ni hur underbart det känns att veta att man faktiskt kan lyckas? Att veta att allting inte är sådär omöjligt som det först kan verka vara.

Jag vet att man inte ska lita på vem som helst. Jag är så väldigt mycket äldre än jag egentligen vill vara. I mitt huvud snurrar så väldigt många onödiga tankar. Sådant som folk aldrig får höra någonting om. Min rädsla för att verka så mycket mindre än jag faktiskt vet att jag är håller mig tillbaka. Låter mig förstå att jag inte kan göra allt det jag så gärna vill göra. Ibland för jag inte ens tänka tanken att försöka, även om jag så gärna vill. Även om det inte verkar så väldigt omöjligt.


Jag vet att jag ofta verkar så otacksam. Jag vet att jag så ofta vill ha full kontroll över allt och alla, men det är sådan jag är. Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, det bara är så det är. Ofta vill jag inte. Jag vill inte få er att känna er så hopplösa. Att känna hopplösheten komma smygande får en att bara vilja försvinna så långt bort från denna världen som möjligt.

Ni har lärt mig att inte ta emot någonting från folk man vet kan använda det mot en, en vacker dag. De där människorna går inte att lita på. Det vet jag att ni har så väldigt rätt i. Förlåt för alla de gånger jag fått era ögon att svämma över. Ni är värda så obeskrivligt mycket mer än det jag faktiskt ger er. Jag vet det.

Mamma och pappa, ni har fått mig att förstå att livet är värt att leva.