Det var en sommarkväll..

Tänk att jag faktiskt inte riktigt vågar erkänna att jag är väldigt mycket kär i dig. Vet du, jag kommer ihåg så mycket.. Minns du första gången vi träffades? Vi gick ut med min hund. Du var så söt! Hah, jag blev väldigt förvånad när du gav mig en kram. Du såg så osäker ut, men fy fan vad gullig du var! Det bästa av allt var att jag fick en kram, och att du frågade om vi kunde ses dagen efter också. Jag vet inte hur jag vågade prata med dig och bara prata på.. Säga allt om i princip ingenting.

Vet du att det igår var exakt tre månader sedan den kvällen? Tre månader.. Tiden går så väldigt snabbt men ändå så väldigt långsamt.

Det låter kanske väldigt dumt, men jag kan inte riktigt minnas hur det var utan dig. Innan jag träffade dig. Kanske är det mest för att jag helt enkelt inte vill minnas. Just för att det nu är just så som jag vill ha det. Det är för att inte skrämma dig som jag inte säger någonting. Bara lite sådär onödiga ord. Kanske betyder de där orden någonting litet, men ändå... Det finns så väldigt mycket mer jag skulle vilja säga... Men ändå inte, för vad vet jag om sådant egentligen? Fast kanske vet jag ändå mer än jag vill tro, men förmodligen inte tillräckligt för att faktiskt kunna vara helt säker på att det kan vara på riktigt.

Det enda jag kan minnas från innan, våren, juni och juli är väl egentligen just skola, honom och allt det där allmänt jobbiga. Det var när du försökte få mig att förstå att det kanske ändå var någonting man kunde försöka med.. Du och jag.. Som resten av världen försvann. Resterna av alla de där tankarna, alla de där försöken att lyckas med det jag så gärna ville lyckas med de bleknade och jag ville helt enkelt sluta försöka. Kanske hade jag förstått att just det där var någonting jag aldrig skulle lyckas med?

Ingenting var enkelt men ändå var allting så väldigt enkelt. Du ska aldrig tvivla på att jag faktiskt tar allt det här på allvar och att allt du säger faktiskt betyder någonting. Allt med dig betyder så väldigt mycket för mig.

Jag vet att jag kan vara sådär äckligt jobbig ibland, men det är ändå en del av mig, det är någon jag helt enkelt är. Folk kan säga vad dem vill. Jag har inte lagt någon större vikt på deras ord innan och jag hade inte tänkt börja med det nu heller. De människor som faktiskt betyder någonting är de människor jag lyssnar på. Det är deras ord och bara deras ord som faktiskt betdyer någonting. Alltså när det kommer till mig och allt med mig..

Du är den JAG uppfattar dig som och ingenting annat. Och den du är, är just den person jag tycker så väldigt mycket om. Det är du som är så väldigt fin och inte jag.



Det är så äckligt svårt för mig att ens skriva om sådant här. Det tar emot. En känsla av att säga för mycket och bli sådär äckligt sårad.. Det är just det jag alltid känner. Osäkerheten kommer kypande. Hotar att ta riva sönder allt som kommer i dess väg. Min osäkerhet är just den som styr väldigt ofta. Alla ord, alla handlingar.. Det är så äckligt svårt att veta vad som är rätt och vad som är fel när allting man gör verkar vara så fel i slutändan..