Ni är mina bästar vänner och mina värsta fiender.

Jag vet att det ofta är riktigt äckligt svårt att förstå sig på mig. Jag är så väldigt svår. Så väldigt tyst, men ändå så väldigt pratig. Min tystnad säger så mycket mer än alla ord. Ett enda ord säger så mycket mer än en hel mening. Folk får så fel uppfattning om mig alldeles för ofta. Det skrämmer mig. Jag vet vad jag gör för fel samtidigt som jag ändå inte riktigt vet vad det är för fel jag gör. Allting är så lekande lätt men ändå så dödligt svårt.

Att prata med mina föräldrar om allting är det värsta jag vet. De ska inte veta allting och de ska inte fråga. De ska finnas där men ändå inte. Vissa dagar är dem de finaste som finns, de som alltid lyssnar. Andra dagar är dem de värsta som finns och de som verkligen aldrig kan lyssna. De förstår det mesta för de har varit där själva. Samtidigt som de ändå inte förstår särskilt mycket eftersom tiderna förändrats något så otroligt mycket.