Det är någon slags rädsla. Någonting för ingenting.

Jag är rädd. Jag är så djävla äckligt rädd för allt det som händer. Allt det här. Just nu är det bra, men allting kan förändras så otroligt snabbt.

Rädslan är det enda som hindrar mig från att kunna säga precis som det är. Även om jag tror att jag inte riktigt vet hur det är. Inte egentligen.

Öppet hus på skolan var det igår. Sedan var det meningen att jag skulle ha lite skoj med mina kära vänner. Så blev det inte för mina kära sysslingar skulle komma hit. Men det var jäkla skönt att bara sitta hemm och glo på tv för en gångs skull.

Johan kom också. Väldigt lam som han är blev det lite väl sent. Men äsch, han kom ju ändå. Dödad blev han inte heller. Mina kära fader är visst inte så farlig som han ser ut. Nejdå, he's real nice guy. Känner man honom så vet man det.. Fast visst, han ser lite farlig ut faktiskt.

Idag får vi se vad som händer. Sov lite för länge, och ska käka pizza nu snart. Jag, lillebror och våra kära sysslingar.

Har för övrigt inte orkat skriva blogg de två senaste dagarna. Mest för att jag helt enkelt bara vetat att det skulle bli så väldigt onödigt som just det här inlägget. Men måste allting alltid bli så väldigt bra? Inte då.

Fick MVG på svenskaprovet så jag är glad.