Jag saknar den kärleken..

Att verkligen vara tvungen att ta sig dit hur illa man än mådde och hur lite man gärna ville. Fast ändå var det alltid just det man såg fram emot. Att tag sig till dig. Att sitta upp på din rygg och känna verkligheten försvinna. Hela huvudet bara rensas från alla onödiga tankar. Veta att du behövde mig precis lika mycket som jag behövde dig.

Hästarna. Ja, de där alldeles för underbara djuren! Jag förstår inte varför jag faktiskt inte förstod vad det var jag hade när jag väl hade det. Nu vet jag ingenting längre. Eller det är åtminstone så det känns. Hela min värld gick isär bara sådär. Ingenting blev sig likt efter att du försvunnit. En del av mig dog.

Dreamboy. Lillen. Dreamen. Puckopollen. Och allt det där. Det var du och bara du. Du var för fan hela min värld! Jag skulle alltid åka till dig. Det var helt enkelt så det var, för utan mig klarade du dig inte. Utan mig gick det inte, och det var just det som var så väldigt underbart. Allt ansvar som ibland hotade att kväva mig. Alla 'jag måste' som alltid fanns i närheten. Det var så väldigt jobbigt men ändå så väldigt underbart.

Man visste alltid vad man hade livet. Man visste alltid vad som faktiskt väntade. Allting skulle planeras för allting skulle hinnas med. Du var ljuset. Du var verkligen mitt ljus.

Det är din kärlek jag saknar. Det är den kärleken som fattas. Det är den kärleken som ska fylla igen det tomma svarta hålet i mitt bröst.