Och så kom ångesten och tårarna..

De senaste dagarna har varit allmänt skit. Inte bara på grund av en sak utan flera. Varför jag hela tiden säger att jag är dum i huvudet förstår jag faktiskt inte själv. Jag antar att det bara är så det känns ibland.. Det enda jag gjort är väl suttit och undrat vart fan allt egentligen tog vägen. Hur det blev som det blev? All ångest som hela tiden funnits där. Den där fördjävligt äckliga känslan i magen. Alla tårar. Någonting som inte särskilt många är värda egentligen. De där tårarna, och den där känslan.. Allt för just er skull, men ändå inte.

Ni förstår inte hur sjukt underbart det känns att folk faktiskt lyssnar. Ingenting kommer någonsin bli sådär som det var då. Då allting fanns bara inom mig och höll på att äta upp mig inifrån. Ingenting blev sagt. Det bara stannade kvar. Bara fanns där. Det var jag, mina tankar och all ångest. De där som förföljde mig var jag än gick. Allt det där som var orsaken till all tystnad och all ilska.

Alla de där som faktiskt ville lyssna och ville försöka förstå.. Finns inga ord som beskriver er. Allt det ni faktiskt försökte göra, men som jag inte lyssna på. Ja, tänk vad underbara vänner jag har. Så obeskrivligt bra! Hoppas alla förstår att jag lyssnar på er precis lika mycket som ni lyssnar på mig. Även om det ibland inte ser så ut.

Livet är för komplicerat för att man ska kunna ta sig igenom det helt ensam.