Är det dags att sluta drömma nu? Gå en helt annan väg?

Hur kunde jag glömma det jag verkligen älskar? Varför började jag jämföra mig själv med andra och tro på alla mina ord? Tro på allt det där med att jag inte kan just det jag så gärna vill kunna.

Jag minns när jag fick min första kamera. Den lyckan! En söt liten digitalkamera med 4 Megapixel, vilket var riktigt mycket just då. Det var julen 2004 och ett leende lekte på mina läppar när det var dags för julklappsöppning. Som vanligt hade jag letat julklappar när mina föräldrar inte varit hemma, och självklart hade jag sett kameran. Ändå blev jag så väldigt förvånad när jag öppnade paketet. Min alldeles egna kamera! Hela jag riktigt lyste av lycka! Men det var då det.. Min dröm.. En enkel digitalkamera.

Jag kände att ingenting var på riktigt, trots att jag verkligen älskade att leka med kamerans funtkioner. Leka med vinklarna och ljuset. Jag kände att jag dög. Jag kände någon slags stolthet över att äga den där förbannade kameran. En så väldigt enkelt liten digitalkamera. Någonting folk runt om kring mig helt enkelt inte tänkte så mycket på. Men folk visste inte hur gärna jag ville springa omkring med en kamera runt halsen hela livet, en sådan där bra systemkamera och fota allt jag såg.

Jag fick en sådan där bra systemkamera som jag kunde springa runt med runt halsen och fota allt jag såg. Det var i april 2007. Mitt leende var ännu bredare och den där lyckan var ännu starkare. Jag minns att jag helt enkelt var tvungen att titta på den. Utanför A6 blev det. Jag packade upp hela skiten och satte mig på en bänk och bara stirrade på kameran. Det var verkligen på riktigt, det var verkligen en systemkamera. En sådan där svar Canon EOS 400D ni vet.

Den där lyckan varade inte länge, för allting blev så väldigt mycket tävling så väldigt snart. Jag vet inte varför det blev så. Det var jag mot mig själv. Jag mot alla tankar, all ångest. Allting som hade någonting med tävlande att göra. Hela tiden ligga på topp. Hela tiden vara sådär bra som alla trodde man var om man ägde en sådan där systemkamera.

Vet ni hur länge jag har älskat allt det där? Vet ni hur länge jag har viljat kunna allt det där? Att sedan känna sig tvingad, riktigt djävla tvingad att hela tiden komma med någonting nytt, att alltid göra precis lika bra ifrån sig är en riktig djävla plåga. Precis som allt det där med att jag inte räcker till. Att jag är så äckligt tråkig. Så äckligt konstig, sur och så väldigt tråkig. Ja, sanningen är den att det bara är jag som tänker så. Hoppas jag.

Jag vet att ingenting av det där är sant. Jag vet att jag kan och jag vet att jag duger. Ja, jag vet allt det där, men ändå.. Det är som något slags invant mönster. Känna att man inte kan, och att man inte räcker till. Känna den där äckliga, sugande känslan i magen. Då vet man att ingenting är som det ska. Att det börjar bli sådär äckligt dåligt igen. Att bara veta att allting kommer bli som vanligt igen efter ett tag, just så som det börjar bli nu.

Det är jag mot mig själv och mot resten av världen. Bara jag och all ensamhet. Det är just nu, just när det är vinter som alla de där tankarna kommer tillbaka. Som alla de där känslorna hotar att kväva mig. Jag vet att jag har så mycket, men ändå känns det som att det är bara jag och min ensamhet. Bara vi. Hand i hand livet ut.

Jag kan säga att jag är hur djävla kass som helst, men jag vet innerst inne att det är just kass jag inte är. Just i denna stund vet jag i alla fall det. Men så finns det sådana stunder då allting bara kan dra åt helvete. Hela jag och hela världen.

Det blir Textkommunikation(?) för min del. Det sägs att det inte är särskilt svårt att få som man vill då, även om jag vet att jag har lika stor chans att komma in på foto. Min dröm ni vet.. Det kan vara så väldigt lätt med mig och mitt sätt att pressa mig själv att göra så mycket som jag så gärna vill göra. Det är tanken på att inte duga, att inte räcka till som får mig att vilja ha någonting som är så väldigt lätt att få.

Förlåt världen.