The silence says it all..

Det är rädslan för dina ord som får mig att låta bli att lyssna. Det är rädslan för allt med dig som får mig att bara önska att du kunde försvinna. Det är rädslan för att förlora dig som gör så att jag verkligen gör allt för att få dig att stanna kvar.

Hur gick allt det där ihop egentligen? All rädsla och all djävla längtan. Längtan efter alla de där orden jag egentligen inte ville höra. Allt det där som egentligen inte var någonting. Du var allt, men ändå verkligen ingenting..

Mest av allt var det den där rädslan för att inte räcka till. Rädslan för din tystnad som sa så väldigt mycket mer än alla ord i världen. Den tystnad som verkligen var det enda du gav mig. Jag kunde inte le, inte säga ett enda ord utan att undra vad du skulle tycka. Lämnar du mig och allt det där just för att jag sagt någonting, just för att jag gjort någonting så väldigt fel? För att jag helt enkelt för en gångs skull vågade vara mig själv? Frågan är varför jag trodde att det skulle bli mer än det var? Svaret var att det aldrig någonsin skulle bli mer än ingenting alls. Någon slags vänskap. En himla massa samtal. Så väldigt många onödiga ord. Jag gav dig så väldigt mycket mer än du någonsin kommer ge mig.

Jag minns att jag sa att jag en dag skulle förstå att allt det där bara var slöseri med tid. Du var inte värd någonting. Precis så lite som jag faktiskt var värd i dina ögon. Absolut ingenting. Du kommer aldrig förstå hur djävla äcklig och värdelös du fick mig att känna mig. Hur väldigt nära det var att hon, den där som tog kontroll över mitt liv ett litet tag fick mitt liv. Fick allting att försvinna.

Ni såg bara det ni ville se. Ni såg ingenting annat. Det var jag och ingen annan som hjälpte mig själv att förstå hur fel det var, trots att jag egentligen var så väldigt blind för allting utom det som var så väldigt fel.

Det enda jag ville var att allting skulle vara på riktigt. Lite kärlek. Just sådan kärlek som jag faktiskt har fått.

Du förstår inte att du är hela min värld. <3