lördag 17 november 2007

Go, went, GONE

Vet du, mot dig är jag alltid snäll. Mot dig har jag alltid gjort i princip bara rätt. Jag har aldrig sagt någonting riktigt fel. Aldrig gjort någonting riktigt fel. Men vet du, det där bara försvinner. Du vet inte hur svårt det är att vara jag när du finns. Hur svårt det är att alltid vara tvungen att lyssna på dig. Alltid göra precis som du säger.

På senaste tiden har jag skickat allt det där åt helvete, och dig också. Du är inte värd det där längre. Du ska inte få se mig dö längre. Allt det där som dödat mig sådär inifrån du vet.. Sakta.. Hela jag hade kunnat försvinna utan att du ens lagt märke till det. Du hade inte ens förstått att det varit du som dödat mig. Bara ett tomt skal och ingenting mer.

Du kommer aldrig se mig sådär igen. Det låter så dumt att säga det, för jag kan fortfrande inte riktigt acceptera det själv. Eller förstå det själv låter mer rätt. Ingenting av det låter särskilt rätt, men det är så väldigt rätt. Egentligen är det de.

Vad fick dig att tro att jag är sådär annorlunda? Inte som alla andra. HAH! Vet du hur kul det låter när ni tror sådär om mig? Precis som alla andra djävlar är just det jag är.

Vet ni, denna sommaren var den bästa hittills. Tack för att du fick mig att förstå att livet är mycket mer än det du fått mig att tro.