Znam li? Neznam..

Samo znam da neznam. Znas li ti?

Det skulle vara så enkelt och oskyldigt. Två år och i princip ingenting har förändrats.

Det är meningen att allting ska gå vidare. Jag med mitt liv och helt utan dig. Det vet jag att jag vill, men det vet jag kan jag helt enkelt inte kan. Inte än.

Tror du att jag har släppt taget? Långt ifrån! Fast jag vet att det aldrig blir mer än det är just nu, och det spelar ingen roll för det är just när det är såhär det är bra. Det är inte han det ska vara utan det är du.

Allting verkade för bra för att vara sant. Så gulligt till en början. Jag tror inte jag förstod vad det var som var på väg att hända. Tror inte du förstår hur mycket jag tycker om dig. Alldeles för mycket, och det vet du att jag sa igår. Om du nu minns det.

Jag är bara så rädd för att du ska förstöra allting. Bara göra någonting riktigt dumt. Såra min så in i helvete. Ja, det är det jag är så äckligt rädd för! För så mycket betyder du för mig.. (tyvärr?) Eller så gör jag något dumt, för det är inte helt omöjligt. Vissa stunder kan det bara bli så, även det är just det där felet jag aldrig skulle få för mig att göra, inte när jag är så här..

Till en början ville jag inte att allting skulle bli sådär komplicerat. Det var just sådär det verkar ha blivit. Skillnaden är helt enkelt den att jag faktiskt vill ha det komplicerat, fast utan all den där skiten.


Fy fan vad jag hatar när jag får för mig att skriva sådär. Mest för att jag inte litar på att alla de där orden är sanna. Allt det där du och alla andra säger. Jag vill inte säga vad jag egentligen tycker och tänker, just för att jag är så äckligt rädd för att bli sårad. Känna den där äckliga hopplösa känslan.

Vet du hur svårt det är? Ja, det vet du. Och värre är det väl för dig, men ändå.. Det glömmer jag så väldigt ofta, för jag är så äckligt korkad.

Tänker inte komma med mitt djävla förlåt igen, för det är inte värt särskilt mycket. Ett ord jag använder så ofta, alldeles för ofta.