Ni uttalar allting så fel.

Ni vet, alla de där orden ni uttalar? Alla de där orden som tappat nästan all sin betydelse? Kan ni minnas det? Ja juste, just de där orden. De där orden som får min mage att vända sig ut och in. Som får hela mig att vilja lägga mig ner, somna och aldrig vakna igen. Just sådan makt har ni över mig. All denna makt över mig och allt med mig har ni för att ni är min föräldrar. Det är ni som håller ihop min värld, för utan er hade den inte exsiterat.

Det ni inte vet lider ni inte av. Jag använder den där meningen så väldigt ofta. Men oh, ni vet inte hur mycket sanningen det egentligen är. All de där åtta orden är så väldigt sanna. Det finns inte mycket ni vet, för era frågor fastnar inte i mitt huvud. Era frågor vill jag inte svara på. Ni kommer aldrig höra riktigt ärliga svar.

Alla krav som ni egentligen aldrig ställer men som bara finns där. Alla de där äckliga frågorna som jag inte vill besvara. Alla de där begränsningarna som finns där. Det är jag, instängd i ett litet rum. All den där paniken som bara dyker upp. Så som den alltid gör när allting känns så väldigt litet och döden känns så närvarande. Cellskräck. Det är jag och min rädsla och just när det gäller det här är det tack vare er den förföljer mig. Överallt..

Jag måste känna mig så väldigt bra. Jag måste vara så väldigt perfekt. Minsta lilla felsteg och allting går åt helvete. Min masken åker av och mitt skal går sönder. Allt det där som döljer sig där inne kommer ut. Ni ser och ni hör. Det där är min värsta mardröm, min allra, allra värsta mardröm. Att vara så mycket sämre än ni vill att jag ska vara. Att vara otillräckligt inför era ögon. Att helt enkelt inte vara bra nog.

Det är just det där som får den där ångesten att komma krypande och hota att förgöra mig inifrån. Det är tack vare er som jag inte kan vara den jag verkligen vill vara. Jag försöker verkligen bryta mig loss. Sluta vara sådär bra, för jag vet att ni vill att jag ska vara bara jag. Ni vill se mig lycklig. Ni vill se ett leende på mina läppar och ni vill att mina ögon ska lysa av lycka. Förstår ni inte att jag inte vill ha alla de där kraven då? Jag vill le och jag vill att mina ögon ska lysa av lycka. Kan ni bara säga att allting får bli som det blir. Att jag får bli precis den jag vill bli. Jag pressar mig själv så äckligt mycket. Jag måste vara så väldigt bra för min egen skull. Ni behöver inte trycka på för jag klarar det så bra själv.

Men jag älskar er och ni älskar mig. Jag älskar er så väldigt obeskrivligt mycket och jag vet att ni älskar mig mer än ord kan säga.