HEJDÅ TVÅTUSENÅTTA!!

Har inte den blekaste aning om vad jag ska ha på mig ikväll. Vad jag vill avsluta det gamla året i och påbörja det nya. Kanske någonting riktigt komiskt just för att jag är komisk hela jag. Sådär skrattretande. Kanske någonting som inte matchar alls just för att jag vill trotsa mig själv och mina tvångstankar lite. Allting måste matcha just för att jag grips av någon slags panik när det inte gör det.

På något konstigt sätt lyckades jag hålla mig frisk enda till denna dag. I vanliga fall brukar jag vara megaförkyld eller sjuk på annat sät denna dag. Kanske är det något slags tecken? Jag har ingen aning. Detta år.. I alla fall första halvan av det, har jag varit äckligt förkyld så gott som hela tiden. Det här tar jag som ett tecken på att jag förhoppningsvis kommer vara frisk i alla fall första halvan av det kommande året. Eller så är det ett tecken på att det kommer bli helt tvärtemot. Ingen aning.

Ett nyårsfirande nästan helt utan alkohol och irriterabde människor blir det denna gång. Jag kan inte förklara hur mycket jag uppskattar det, för så allvarligt är det. Hur bra som helst! Verkligen. Jag vill avsluta detta år utan alla de där människorna och deras skitsnack.

Hitta kläder att ha på mig som väcker uppmärksamhet är vad jag ska göra, för jag fungerar så. Trött på att folk inte undrar vad det är för fel på mig och tittar konstigt på mig längre. Innan gjorde de alltid det, men nu.. Nu är jag tydligen som alla andra. HA! Inte länge till. Jag ska försöka vara ännu mer jag nu än någonsin. Bara Lelly och ingen annan. Låtsas ännu mindre än någonsin, för jag är hur bra som helst precis som jag är. Precis som jag.

När jag tänker efter nu så känns halsen lite tjock sådär. Näsan sådär konstigt tom men ändå sådär fullproppad med äckligheter. Slemmiga sådana. Uäääh! Kanske avslutar jag ännu ett år med en röst som inte håller. Yey! Ehrrm.. Jag måste lära mig att skriva kortare inlägg.

Gott nytt år till ingen alls!

Någon slags sammanfattning av 2008.

Det här ska skrivas utan tårar, för detta år har varit det bästa i förändringarnas bemärkelse. Men skulle man vilja se det ur andra vinklar så är tårar mer än välkommna för samtidigt som allting har varit skrämmande bra så har det även varit skrämmande dåligt. Upp och ner. Väldigt mycket upp och väldigt mycket ner. Men jag klarade mig igenom allting och det är jag skrämmande glad för. Nu sitter jag här med bara en vecka kvar på detta år. Nästa år har jag lovat mig själv att göra till något av det bästa, för löften har jag aldrig tidigare vågat ge mig själv. Inte på riktigt. Inte just sådana här löften.

En sammanfattning månad för månad. Jag tänkte egentligen inte gå igenom året månad för månad, men det blir väl så ändå. De första fyra månaderna var ungefär desamma allihop. I början av året gick någonting riktigt fel och allting har jag mig själv att skylla, men ändå inte. Jag gjorde det som kändes rätt och kanske var det även riktigt bra gjort om jag tänker efter nu. Kanske hade jag fortfarande varit instängd i ett förhållande som inte var bra från början i tron om att det inte var så illa som det faktiskt var. Den människan lämnade ett sådan avtryck i mitt liv och förändrade mig så skrämmande mycket. Alla förändringar var inte bra, men de flesta och jag måste tacka honom. Faktiskt.

I maj började nergången för min del och allting blev bara värre och värre. Samtidigt som ett problem i mitt liv löste sig och blev riktigt bra så uppstod ett annat problem som fick mig att falla så totalt. Maj var ändå en bra månad men ett förhållande som gjort mig så väldigt lycklig med samtidigt så skrämmnde olycklig led mot sitt slut. Ett jobb över sommaren hade jag fixat och det var den delen av mitt liv som löste sig riktigt bra. Hade jag inte haft det där jobbet unde de fyra veckor jag var hemma i Sverige så hade mina känslor kanske kvävt mig på riktigt.

I juni tog det slut på riktigt. Ett förhållande som varat i nästan exakt tio månader. En människa som stegade ut ur mitt liv minst lika fort som han stegade rakt in i det. Någon som förändrade mig så totalt. Visade mig sådant jag inte trodde existerade. Stärkte mitt självförtroende extremt mycket samtidigt som han fick mig att falla så otroligt hårt. Fick mig att under vissa perioder må dåligare än jag någonsin gjort innan. Men hey, det första förhållandet är väl inte menat att vara för evigt. Det är sådant man väljer att intala sig själv, men som egentligen aldrig är sanningen.

Hade jag inte haft mitt försäljararbete under denna tiden så hade jag förmodligen inte klarat mig igenom det där lika bra som jag gjorde. Musiken och arbetet var det som höll mig igång. Tillsammans med de människor jag lärde känna under sommaren och några av dem kom att betyda så skrämmande mycket för mig. Vilket de flesta av dem fortfarande gör. Men ett självdestruktivt beteende är inte alltför bra. Ingenting man borde fortsätta med, och det var just vad jag lärde mig. Efter allt det som hände under våren så är det inte alltför lätt. Även om mitt ex hjälpte mig att stärka mitt självförtroende riktigt ordentligt så sänkte han det ändå så skrämmande mycket under vissa perioder. Det fick mig att börja hata mig själv igen. Sådär som innan. Men ändå föll jag inte tillbaka till den jag var innan vi träffades, för det var en person jag för länge sedan vuxit ifrån.

Under juli var jag i Bosnien och allting verkade bli så väldigt mycket bättre. Inga sms till mitt ex blev skickade och jag fick inga sms från honom heller. Inte förrän kvällen innan hemfärden. De fick jag tre sms på raken och det fick mig att bryta ihop totalt igen. Meningarna som stod i smset var så skrämmande betydelselösa men ändå så betydelsefulla. Allting på samma gång, för jag som trodde att jag kommit över just den människan insåg att det inte var fullt så enkelt att komma över sina första kärlek som jag trott från början. Men allt det där spelade ingen roll längre, för jag klarade det igen. Återigen fick jag bearbeta allt det som jag redan gått igenom innan de där smsen. Återigen fick jag lära mig att leva mitt eget liv helt utan en människa som faktiskt spottat på mig (bokstavligt) och även spottat diverse kränkande ord rakt i ansiktet på mig.

Augusti var en månad full av överraskningar. Mitt liv vändes bokstavligen upp och ner. Det var en månad full av lycka och alla de där äckliga känslorna som tidigare hotat att kväva mig gömdes utan ett tag. Skolan började den också, men det hindrade inte oss från att göra allt det vi gjort på sommarlovet. Att lunga ner oss ville vi inte, för det spelade väl egentligen ingen roll? Mitt självdestruktiva beteende var väl värre än någonsin just den månaden. Även om jag inte riktigt vill erkänna det för mig själv.

September minns jag inte särskilt tydligt egentligen. Ganska händelselös månad antar jag väl. Eller inte händelselös direkt, men det finns ingenting som är värt att nämnas sådär så att man faktiskt förstår hur mitt år har varit. Mitt ex spökade väl en hel del fortfarande och det fick mig att på litet mindre bra. Ännu mindre bra än som faktiskt var nödvändigt. Men det spelar ingen roll, för det var även den månaden som jag faktiskt raderade honom på riktigt. En gång för alla, för den människa jag faktiskt älskade hade försvunnit och ersatts av någon annan. Det var nästan de exakta orden som uttalades. Från mig till honom. "Jag älskar inte den du är utan den du var då."

November var en djävla bra månad! Fast jag vågar inte erkänna det för mig själv riktigt. Jag antar att det är någon slags rädsla för att bli lämnad ensam, för det är något av det värsta som finns. Ensamheten. Men just den månaden lärde jag mig att inte jaga sådant som inte verkar vara inom räckhåll. Livet handlar inte om att desperat jaga någonting utan låta det komma av sig själv. Man ska kämpa till sig saker och ting, men det ska vara rätt saker. Vad som händer nu har en viss betydelse i framtiden, men alla de människor vi kallar våra vänner nu kan lika väl vara våra fiender i framtiden. Dessutom har jag lyckats inse att den lilla skithåla jag bor i aldrig har rätt. Dess invånare är i stort sätt ingenting man vill ha. Med några få undantag då. Vissa är för bra för vad de får.

December har gått alldels för fort. En människa jag inte riktigt trodde att jag skulle falla sådär pladask för verkade vara helt rätt och det skrämmer mig fortfarande lite. Mest kanske för att människor inte verkar ta det som händer på alltför stort allvar. Kanske ser de tillbaka på allt det jag gjorde i somras och även i höstas. En äckligt osäker flicka som inte riktigt visste vad hon gjorde. Tänk vad alkohol kan göra med en känslor. Förgöra en totalt ur en social synvinkel. De människor som låtsades vilja vara ens vänner var de flesta ingenting. Få människor är på riktigt.

Jag lärde känna mig själv på riktigt i år och det har jag inte bara mig själv att tacka för. Väldigt många människor hjälpte mig och en del av dessa fick mig att må riktigt äckligt dåligt också. Det spelar igen roll vem jag är bara jag är den jag själv vill vara. Vad andra människor tycker och tänker om mig spelar igen roll, för är jag lycklig och trivs med mig själv så är deras åsikter värda noll. Jag har även lärt mig att uppskatta det jag har litet mer och inte bara försöka få tag i allt det jag vill ha. Man kan få allting, men allt har sin egen tid. Det spelar ingen roll hur desperat man än vill ha någonting för man får det alltid när det är dags. I god tid.

Nästa år hoppas jag blir minst lika bra. Mindre känslomässiga krig förhoppsningsvis. Mer motionering och träning helt klart! Dessutom är det min artonde födelsedag och det är körkort som gäller. Sommaren ska bli den bästa men det blir förmodligen inget Bosnien (ehrrm.. jag återkommer angående det).

Att endast umgås med de människor som får mig att må bra är vad jag tänker göra i fortsättningen. Det har blivit lite för mycket bekräftelsesökande det senaste halvåret och jag har väl äntligen förstått att det inte riktigt lönar sig att utföra alla de där handlingarna för man blir aldrig uppskattad av de människor man så desperat försöker bli uppskattad av. Få människor är som sagt på riktigt.

Gott nytt år kanske man borde önska också? Till sig själv och all andra.

Mänsklighetens bittra sanning.

Vi lever i en värld. I en värld där lögnen alltid verkar stå i centrum. Sådant du bara hör är tydligen alltid sanningen. Mänskligheten är ett gäng väldigt tragiska varelser som tror sig kunna klara allting då de tydligen lärt sig styra hela världen. Sorligt nog låter resten av världens alla varelser (som är betydligt mycket smartare än oss, innerst inne) oss hållas just för att vi sakta men säkert leder oss själva mot vår egen undergång. De slipper något någonting alls. De skrattar åt oss bakom vår rygg.

"Det du inte vet om dig själv vet alla andra"
En väldigt smart mening någon en gång pusslade ihop.

En bild av en spegel.

En bild i mitt huvud. Ett minne som inte går att gömma undan. Karlskrona. Lägenheten i Lyckeby. Ett grönt och vitt trevåningshus. Den allra första platsen vi kunde kalla ett hem i ett land alldeles för långt bort från den plats vi älskade. Vårat riktiga hem. Vi kunde inte göra annat än radera. Men jag minns ingenting. Det kan jag inte. Mitt allra första minne kräver att man spolar fram tiden en aning. Några år. Från en tvåårings värld till en femårings. Lägenheten med en spegel i hallen. Den bild som inte vill suddas ut. Min spegel. Jag vet inte varför, men det var där allting började. På något sätt. Allt med mig började. Tillsammans med spegeln. Mitt första minne.

Jag minns blod. Blodiga byxor i en garderob. Det minnet dödar mig fortfarande. Den skräcken. Men numera vet jag vad det där var. Blodet. Det fick jag reda på för länge sedan. Jag tror den garderoben fick mig att inte kunna vistas i ett sådär litet utrymme. Rädslan för att bli instängd igen dödar mig. Jag minns inte vems fel det var, men någon ville inte släppa ut mig och det var bara jag, tystnaden och mörkret i ett alldels för litet rum för att jag skulle kunna andas på riktigt.


Varför? Det är så väldigt enkelt. Det är alltid väldigt enkelt. Verkligheten är så skrämmande enkel. Vi gör den bara mer komplicerad än den fakiskt är. Låtsas att allting är skrämmande mycket värre än det är. Än det någonsin kommer bli. Fastän alla verkar vilja lämna oss så fortsätter vi kämpa, för vi vet att livet är mindre komplicerat än vad verkligheten vill låtsas om. Vi är vår egen verklighet och det gör allting så komplicerat. Vill vi åtminstone tro. Men familjen klarar det alltid. Vi och alla våra minnen vi ständigt jagas av. I våra drömmar och överallt annars. Det är så skrämmande.. Hur livet kan vända om och bli allt annat än det var för mindre än ett halvår sedan. Eller en månad. Kanske en vecka till och med. Allting vänder och blir någonting helt annat förr eller senare. Nu eller snart. Men aldrig aldrig, för det där ordet existerar inte i verkligheten. Bara som bokstäver på en datorskärm. Här och nu.

Jag ska aldrig säga aldrig igen, för ni har lär mig så mycket mer. Att aldrig ge upp. Att aldrig låta mig hånas av människor som aldrig någonsin kommer vara bättre än mig. Det existerar ingenting sådant. Bättre eller sämre. Vi är alla olika. Olika och ändå så skrämmande lika.

Man kan förlora allting. Få allting. Men man kan aldrig vara lyckligare än man är tillsammans med de människor man älskar. Som älskar en tillbaka. För er skulle jag klara allting. Inte ensam, men tillsammans med det vi byggde upp. Vi gjorde det tillsammans, för utan oss skulle ni inte ha kunnat le. Inte sådär som ni gjorde. Utan oss skulle ni inte ha haft någonting att kämpa för.

En sådan djävla kamp. Det är bara människan som kan. Alla religion i världen. Allt maktbegär. Se vad det förde oss. Till en plats ni inte ens visste existerade. Inte då. Men nu vet ni, för det här är erat nya hem. Att gå två mil varje dag. Fram och tillbaka bara för att pengarna inte räcker till. Jag tror inte vissa känner till den verkligheten. Ändå kan de se andra som några de aldrig kommer bli. Som har allt det inte har. Som aldrig har kämpat för någonting. Nej, jag kanske inte har men jag har levat livet. DET. Både uppe och nere. Både hit och dit. Någonstans djupt inom mig lever det där äckliga kvar. Att inte ha mer än för just idag. Det fattades så skrämmande mycket, men det fanns inget annat val än att leva i just det. Tillsammans skulle vi klara det.. OCH DET GJORDE VI.. För vi klarar ALLT.

Ångest. Ångest. Ångest. ÅNGEST! Jag vill så gärna kunna klara det själv. Tjäna egna pengar och ge tillbaka allt det jag fick. För jag minns en något rostig volvo fullproppad med leksaker. Jag minns era ansiktsuttryck. Läppar som log. Som skrattade åt de två små barn som satt i baksätet. Barn som inte kunde tro sina ögon. Leksaker överallt. Himmelriket. Jag minns det så väldigt väl. En skottkärra som var grön med gula handtag.

Jag skulle aldrig ha ångest inför någonting som detta, men vet man hur det är att inte ha någonting vill man alltid ha något litet åtminstone. Jag kan inte låta bli att minnas. Kan inte radera allt djävla minnen. Minnen som lämnar ett hjärta fullt av ärr. Även de djupaste såren läker, men ärren de lämnar efter sig går aldrig att radera.

Just därför känns det som att hela världen rasar samman just nu. På något konstigt sätt. Och inte blir det särskilt mycket bättre av att släktningarna dör som flugor. Det är inte bara en djävligt äckligt svår tid när det kommer till alla världens pengar utan just för att allting bara verkar vilja försvinna mer och mer. Sluta existera. All vänskap, alla någorlunda vettiga värderingar och alla de gamla människor som man älskar så skrämmande mycket. Vettet försvinner tillsammans med de där människorna, för dagens mänsklighet är inget annat än korkad. Fast man ska aldrig dra alla över en kant.

Vet inte riktigt vad jag försöker säga här. Alla ord som pusslas ihop och bildar meningar är sådär huller om buller och ingenting verkar väl särskilt vettigt. Egentligen. Men jag är obeskrivligt trött på alla förutfattade meningar och alla korkade människor. Korkad som i att de aldrig kan förstå att även den lyckligaste människa har någon gång varit djupt där nere på djupets djävla äckliga mörker och kravlat. Man lyckas ta sig upp förr eller senare. Det vet vi alla.

Jag är trött på att behöva bli nertryck av alltför korkade människor just för att jag är otroligt rädd för att faktiskt visa vad jag går för när det gäller vissa saker. Jag vet hur det är att vara ingen alls, men det är inget jag nöjer mig med längre. Att vara ingen är ingenting för mig, för jag är bättre än så. Bättre än inget alls. Jag vet vad jag vill och jag vet att har jag lyckats hittills så kommer jag även lyckas i framtiden. Det gäller bara att ha tålamod och det är väl egentligen det jag har väldigt mycket brist på.

Mina minnen ska inte döda. Min spegel ska inte sluta existera. Det betyder någonting. Det lärde mig någonting. Bara ett minne bland alla andra i ett huvud fullt av tankar.

En spegelbild utan mening.

Det ska gå att äta allting. När som helst och hur mycket som helst. Man ska alltid veta vad som är lagom. Folk ska aldrig behöva klaga. Aldrig behöva oroa sig för en. Aldrig undra varför man äter mycket eller varför man äter alldeles för lite. Varför man inte bara kan vara sådär skrämmande perfekt. Göra allting i lagom mängder och slippa all ångest varje gång någon spottar sina ord som träffar en rätt i ansiktet. Ett knytnävsslag rätt i ansiktet. Det gör ont, och det gör mig till den jag är.

Mina tankar är aldrig enkla att brottas med. Aldrig en enkel match. Aldrig någonsin. Just nu är det så skrämmande fel. Fel men på ett helt annat sätt än det var förut. Då handlade det om för litet men efter sommaren och alla orden handlar det numera om för mycket. På fel tider. För litet motion. För mycket av allting utom just att få bort all överflödigt. Det skrämmer mig, för jag har tappat min kontroll över verkligheten. Över allting som faktiskt betyder någonting för mig.

Nu kan inte säga att jag gör någonting för litet. Det går inte, för det är för mycket vart jag än vänder mig. Varje dag handlar det om alldeles för mycket av det där goda. Choklad, kakor, nutella, glass, godis och ännu mer choklad. Det gör ont att se. Tårarna går inte att hejda, för jag klarar inte att vara sådan här. Jag vill säga väldigt gärna slippa alla hårda ord ni alltid får för er att uttala. Som att spotta mig i ansiktet. Det är lika enkelt att trycka ner mig.

Maten har alltid varit min värsta fiende. Vågen har alltid varit min bästa vän. Nu verkar det bara bli mer och mer tvärtom. Mer och mer åt helt fel håll. Det gör så äckligt ont. Det skrämmer mig så väldigt, för jag är inte Lejla längre. Jag är bara någon som inte borde existera. Inte såhär. Inte när det gäller det här. Inte i en verklighet som denna.

All denna ångest bara för att slippa gå igenom det jag gick igenom i sommras. En sommar som var den allra värsta och samtidigt den allra bästa i mitt sjuttonåriga liv. Vad jag kan minnas så gick det inte en dag utan att tårarna rann. För ingenting egentligen. Jag skämms när jag tänker tillbaka. Jag skäms över mig själv när jag tänker på allt det jag gjorde. Allt det jag inte borde ha gjort. Men gjort är gjort och går aldrig att göra ogjort.

Det värsta av allt var den kvällen när Du ringde på jobbet. Den chocken. Dina ord skrämnade mig så obeskrivligt mycket. Vad hade hänt? Med tårar rinnande nerför kinder sprang jag därifrån. Ut ur den där äckliga byggnaden. Väntade på att få se ett rödgråtet ansikte och höra ord om anorexi. Det var den allra värsta dagen på hela sommaren, för det förstörde hela min höst och den förstör fortfarande allting. De orden kommer fortsätta förstöra mig enda till jag och vågen aldrig kommer kunna vara vänner igen.

Jag är inte Lejla och allt är inte bara ditt fel. Mitt också, för jag lät er inte se mig äta någonting. Det enda ni såg var en Lejla som aldrig var hemma. Ni såg mig inte. Bara anade mig. Såg en skugga som aldrig blev mer än just en skugga. Vakna på morgonen, åka till jobbet, åka hem, sova.. om och om igen i en månads tid.

Det enda jag vill är att slippa höra de orden. Ord om att jag aldrig äter någonting. om att jag inte äter tillräckligt. Nu gör jag det hela tiden. DET GÖR SÅ DJÄVLA ONT ATT SE MIG SJÄLV I SPEGELN! Hata allt jag ser så äckligt mycket. Hata varje av mig.

Min spegelbild säger mig ingenting längre. Bara ingenting. Ingenting som har någon verklig betydelse. Ingenting med mening. En betydelsefull mening som verkligen är någonting viktigt. Jag har aldrig tyckt om det jag sett, men det blir inte bättre av att Ni kastar ord på mig som jag verkligen inte vill höra. Jag älskar er, och det kommer jag alltid göra, men alla de ord ni envisas med att kasta mig rakt i ansiktet gör att jag inte kan älska er fullt lika mycket som jag borde.

Min verklighet handlar om en våg och att all mat är mina fiender, för jag vill aldrig sluta sådär som ni. Så har jag alltid tänkt. Utan rökning, utan alkohol och utan att fetma. Det är min verklighet, och det är den verklighet jag glömmer bort när vi förgör mig med ord om att jag inte är den jag borde vara.

Ett simpelt minne?

Ibland gör det så ont. Ont att tänka på någonting alls. Varenda minne lämnar ett märke. Ett djupt sår som vägrar att läka. Saknaden skär knivar. Vet inte varför. Har inte en aning om varför. Inte alls. Jag saknar det som fanns då men aldrig någonting som kunde ha funnits nu, för det slutade när det slutade och det börjar aldrig om igen.

Jag hatar dig för att du gjorde mig till den jag är. Samtidigt som jag vet att jag aldrig kommer förändras tillräckligt för att bli någon jag aldrig kommer vilja fortsätta vara. Alla förändringar gör det bara bättre. På ett eller annat sätt. För det är så livet fungerar. Upp och ner gångar och allting slutar ändå bra. Förr eller senare. På ett eller annat sätt.

One last sign

Det skulle fixa sig sådär totalt igen. På något konstigt sätt. Bara sådär pang och poff och allting är skrämmande bra igen. Otroligt bra. Obeskrivligt. Men det fungerar inte så. Det fungerar väldigt sällan så. Så väldigt enkelt. Så helt utan några som helst problem. Utan några hinder på vägen. En väg vi själva valde i tron om att det var den enklaste. Det är så det brukar vara. Brukar fungera. Vi väljer en väg i hopp om att det är den utan hinder, men vi är alltid litet för korkade för att inse att livet aldrig är enkelt. Hinder stöter vi på jämt och ständigt. Vart som helst. Överallt. När vi minst anar det. Det är inte svårare än så, att det aldrig någonsin är särskilt enkelt.

Bara ett sista tecken på att allting faktiskt kommer fixa sig till slut. Att den mörka och äckligt trånga tunneln faktiskt har ett slut. Ljuset vid tunnelns slut. Inte bara ett tåg som mördar en sådär brutalt. Splash!! - Och man är ingenting mer än köttslamsor i en tunnel. Delar av vad man en gång var. Ännu mer ingenting än förut. Blod och kött och en hjärna delad i tusentals bitar. Hjärnsubstans. Brutalt. Döden är enkel att få men den är permanent. Pang och poff och vi är totalt borta. Slutat existera. Skrämmande.

Jag vill ha mitt tecken för hoppet börjar försvinna. Sådär väldigt spårlöst. Man får alltid vänta för länge. På lycka. På allting förutom olycka. Smärtan är enkel den också. Att få tack på. Att känna, men aldrig att radera. Skaka av sig. Om och om igen. Där. Nära. Det är aldrig enkelt.