Mötas av era ord. Krossas av dem lika totalt varje gång. Det kommer aldrig bli enklare än vad det är. Men enkelt är det aldrig. Inte ens i närheten, för det enda som duger är ingenting. Så har det alltid varit. För aldrig har jag hört någonting som inte klingar falskt. Det är tydligen helt uppenbart att allting jag gör ska vara perfekt. Ses som perfekt. Alltid ska jag veta när jag gjort någonting bra. Utan att faktiskt få den bekräftelsen. Nej, för även om felstegen är få så är det alltid dem som märksa. I er värld lika mycket som i min. Felstegen stryks under och förstoras något så totalt. Perfektion existerar inte och tydligen är jag väldigt korkad för att jag inte kan vara någonting som aldrig har existerar i verkligheten. Bara ett ord. Perfekt.

Alltid har jag försökt vara er lilla flicka. Den lilla flickan som gör allting så skrämmande bra. Smart och så äckligt trevlig. Alltid ett leende fastklistrat på läpparna. Ett leende som inte ska gå att sudda ut. Som alltid ska finnas där. Ett äkta leende, för lycka är det enda som existerar.

Ångest ska aldrig existera. Att inte räcka till är en självklarthet. Men det är aldrig självklart. Inte ens i närheten. För problem finns inte. Fysiska som psykiska. Det existerar inte i vår värld. Får inte existera. Om det skulle dyka upp är det så väldigt enkelt att gömma utan och glömma bort. Inte låtsas om deras existens, för vi är lika med perfektion. Tillsammans är vi så skrämmande bra. Men oh, en så uppenbar lögn.

Jag ska lära mig av era misstag. Får inte göra några egna, för jag lär mig allt av er. Får inte se världen med egna ögon, för ni har redan sett det mesta. Måste skydda mig så väldigt totalt. Isolera mig från allting. Får inte bli sviken, inte så som ni blev. Får inte lita på andra, för det går aldrig. Människan är opålitlig rakt igenom. Det är vad jag har lärt mig av er, och det är så jag felar helt totalt. På grund av era misstag och inte mina. Just för att jag inte får göra några själv. Måste vara helt perfekt. Rakt igenom.

Det finns inte mycket jag inte har fått känna på. En familj som håller ihop i vått och torrt är inte alltid det bästa. Splittrat i tusentals delar är aldrig bra, men inte det sämsta ändå. Att jämt och ständigt klaga på allting har man rätt att göra, men det gör ingen skillnad. För vad man än har så fortsätter det existera trots alla klagomål. Bättre blir det aldrig. Inte egentligen. Det gäller att aldrig tro att man själv har det sämst, för det finns tydligen alltid någon som har det ännu litet sämre. Men man ska inte tycka synd om sig själv, inte när man har gått från att ha i princip ingenting till att ha så skrämmande mycket mer än de flesta andra. Men ändå, jag vet i alla fall hur det är att ha ingenting. Vissa borde vara glada att dem inte vet hur det är. För det är aldrig lätt. Men klagar jag för det? Nej, jag gör faktiskt inte det.

Människor ställer sig aldrig från hur jag kan ha så pass mycket jag faktiskt har och ändå såg min verklighet så väldigt annorlunda ut för bara femton år sedan. I en helt annan värld än den jag lever i idag. Att komma till en helt annan plats så väldigt långt borta från det man har kallat sitt hem så skrämmande länge är långt ifrån lätt. Det värsta som kan hända. Förlora sin plats i världen. Sin identitet. Förlora allt och ändå lyckas så skrämmande bra. Just för att man kämpar. Aldrig ger upp. Det är det jag har lärt mig. Det bästa ni har kunnat lära mig. Att aldrig ge upp, för ingenting är omöjligt. Aldrig någonsin omöjligt.

Men det spelar ingen roll, för hur perfekt jag än är så får jag ändå aldrig leva. Inte på riktigt. Inte så som jag borde få. Sådär som de flesta andra. Kanske är det ändå bra. På ett sätt. Kanske kommer jag tacka er en dag. Riktigt ordentligt mycket. Just för att ni inte lät mig göra alla fel som kan förstöra ett helt liv så väldigt totalt. Jag vet inte om jag förstår det riktigt. Inte nu. Senare förmodligen. Men ändå.. Det gör ont. Skrämmande ont. Att alltid försöka räcka till, men aldrig duga någonstans. Alltid kunna göra så mycket bättre fastän jag försöker och inte kan göra någoting mer. Ingenting alls.

Det finns inget som kallas perfektion. Existerar inte i vår värld. Det gäller att kunna hinna sin egen plats i livet. Våga lita på sig själv. Våga lita på att man klarar sig med eller utan ensamheten som bästa vän. Ingen ångest för att man är helt totalt ensam, för det är man aldrig någonsin. Inte på riktigt. Lära sig av sina egna misstag är vad som gäller. Våga ta för sig. Inte vara äckligt rädd för att misslyckas, för det fungerar inte så. Det sägs att allting löser sig till slut. På ett eller annat sätt. Och det är sanningen.

Pappa, jag älskar dig.
Mamma, jag älskar dig.

Don't say a word1

Jag är så äckligt sjukt trött på människor. De som ger ett löfte men som bryter det minst lika fort som det gavs. Som om det inte spelar någon roll att man säger någonting man egentligen aldrig menar. Som om det verkligen inte påverkar andras synd på andra människors. Deras förtroende för alla andra. Vänner. Vad spelar det för roll egentligen? Människor som människor. Alla är vi i princip likadana. I princip lika falska hur nära vi än låter andra komma. Hur mycket vi än vet.

Det finns ärligt talat inte en enda människa man verkligen kan lita på. Det fungerar inte så i vår verklighet. I våra liv. Alltid blir man sviken. På något sätt.

Avundsjuka. På ingenting egentligen. Trött är jag. På vaggeryd. På jönköping. På resten av världen. Men man kan aldrig komma bort. Inte tillräckligt långt bort för att inte bli påmind om den bittra verkligheten. Alla äckliga känslor som hotar att kväva. Alla minnen som vägrar att försvinna. Radera går aldrig. Bara springa. Springa så fort man kan. Bort från verkligheten. Men inte ens det fungerar en längre tid. Förr eller senare står man där öga mot öga med det man kallar verkligheten. Vet inte vad man ska göra. Hur man ska göra.

Det fungerar inte alls. Någonstans. Men jag kan åtminstone le. Fortfarande. Tack.

Run baby, run run run!

En bit av ett pussel. En pusselbit.
En avbruten lek. En lek utan slut.

Ett hjärta krossat i tusentals bitar. En människa vars verklighet krossades lika brutalt. Det fanns en helthet en gång i tiden. För länge sedan.

Varje smärtsamt dag är värd de få sekunder sekunder av ren lycka. Ja, det är så vi alltid tänker. Men min dag idag har varit så väldigt underbar. En hel dag full av ren lycka. Bitterheten försvinner så väldigt spårlöst ibland. Min krossade verklighets alla tusentals pusselbitar verkar kunna pusslas ihop igen och bilda en enda helhet. Ett enda pussel.

Men denna lek förblir ändå en avbruten lek. En avbruten lek utan något egentligen slut. För framtiden vet vi ingenting om. Inte med säkerhet.

Everything comes to an end.

Jag vill så väldigt gärna vara på riktigt.
Att varje ord ska vara sanningens ord.
Sluta lutra mig själv och alla runt omkring.
Sluta låtsas hata när det egentligen är tvärtom.

Det skulle aldrig sluta såhär. Såra såhär. Gör så skrämmande ont. Det skulle älskas och älskas till döden sattestopp för precis allting. Men in i evigheten skulle det vandras och inte ens döden skulle kunna säga stopp, för man skulle aldrig släppa taget. Aldrig någonsin. För inte ens de tre magiska orden var beskrivande nog.

There is no truth.

"People always say that hate is such a strong word,
but so is love and people throw it around like it's nothing.

Before you let go, remember the reason why you were
hanging on there is always something missingyou're never
really living, before you've found something to die for.

And I'm sorry if my eyes don't sparkle anymore. I'm in this
point of live where I'm daring someone to push me of a cliff
to see if I'm strong enough to fly.

I don't miss youI just miss the person I thought you were
'cause you were the first person who made me feel beautiful"

Promises are ment to be broken.
I learned that from you.

Ideal hit och ideal dit

Tydligen ska man verkligen vara perfekt, och det trots att det där med perfektion egentligen inte existerar. Konstigt att vi alla säger just sådär, att perfektion inte existerar och aldrig har gjort. Att det aldrig någonsin kommer finnas någonting sådant. Konstigt att vi säger så och sedan går helt emot allt det där. Dubbelmoral kallas det. Sure.

Jag blir rädd när jag läser alla de där bloggarna som skriv av anorektiker. Det får mig att förstå att mina tankegångar är ungefär likadana som deras. Skrämmande ja, men ack så sant. Förmodligen tänker varenda tonåring sådär ibland. "Oj, vad tjock jag är!" eller liknande. När man egentligen har en mage som knappt existerar och revben som hotar att titta fram viken sekund som helst. Typ. Så sitter man kanske själv där och äter på en fet McDonalds hamburgare och kan inte låta bli och tänka att det nog är något fel på en själv eftersom man faktiskt kan trycka i sig den där hamburgaren utan att få någon ångest. Kalorierna och fettet tränas bort. Förr eller senare.

Någonting jag blir äckligt irriterad på är när människor, de som tror att de är värda så mycket mer än vissa, när de får för sig att tro att alla dessa tankar på att man borde gå ner i vikt fastän man väger litet under normalvikten för sin längd är just för att få all den uppmärksamhet man så väldigt gärna vill ha. Att stå i centrum vill väl alla. Någon gång. Men att gå omkring och säga att man är fet är en helt annan sak än att faktiskt mena det. Säga det och mena det. Ofta brukar människor som på allvar faktiskt tycker att man är sådär överviktig fastän man egentligen är långt ifrån bara tänka allt det där med övervikt och inte säga. Skämta om det, men aldrig mena allvar.

Konstigt är det att vi faktiskt tänker så. Men mår man riktigt skrämmande dåligt av vissa orsaker så är det kanske inte så konstigt. Istället för att straffa alla andra straffar man sig själv genom att ta bort det där livsnödvändiga vi faktiskt behöver, maten.

You can't silence the truth forever.

Jag visste att jag någon gång, en vacker dag faktiskt skulle återvända till min gammla blogg och börja skriva ner alla mina ord. Bilda meningar med ord som får tårarna att börja rinna. Mina egna tårar alltså. Det handlar om känslor. Känslor som så väldigt ofta hotar att kväva. Hotar att förgöra hela mig. Försvinner. Sprängs i tusen bitar. Slutar existera. Min verklighet är inte vad den var för ett år sedan.

Sista inlägget i denna blogg skrev jag för litet mer än ett år sedan. Hela min värld har förändrats så väldigt sedan den dagen. Då var det bra. Skrämmande mycket bättre än nu. Men på ett annat sätt. Jag ska inte klaga på min verklighet, för jag vet att jag har mer än jag vill erkänna. Att jag har det sådär bra som vissa faktiskt inte har det. Skrämmande bra. Ibland. Men ändå kan jag inte låta bli att klaga ibland. Alla klagar vi ju. Självklart! Mer än vi anar. Mer än vi vill erkänna för oss själva. Det jag en gång hade ville helt enkelt inte vara en del av mitt liv, och det var helt mitt eget fel. Att stöta bort människor och tro att de alltid kommer komma tillbaka.. Det fungerar aldrig så.

Vad som fanns då slutade på något sätt att existera. Jag ville det inte. Var inte alls redo. Inte redo alls. Ville inte se hela världen förändras. Världen verkade vilja försvinna. Min egen värld. Min högt älskade verklighet.

I juni någon gång rasade allting, eller i alla fall det mesta. Från den månaden började min verklighet förändras något så in i. Så skrämmande drastiskt. Numera vet jag knappt vem jag är. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ändå har vi ingenting sådant. Rätt och fel. Normalt och onormal. Borde åtminstone inte ha, för perfektion existerar inte. Precis som evigheten. Det var vad vi försökte intala oss. Att det vi hade tillsammans skulle vara för evigt, men vi visste att någonting som verkade vara fel från början aldrig någonsin skulle kunna bli rätt. Inte ens i närheten. Inte i vår värld.

Nu är jag här. Står här helt ensam. Sommaren passerade innan jag ens hann blinka. Kändes det som. Världen blundade. All verklighets uppfattning verkade ha försvunnit. På något sätt.

Det är jag och ensamheten. Hand i hand.