Street of dreams

Jag skulle aldrig kunna drömma om någonting riktigt stort. Inte önska mig någonting väldigt betydelsefullt. Inte klara av någonting riktigt viktigt. För jag är en hopplös människa som aldrig klarar någonting. Så äckligt värdelös.

Kan inte sakna någonting mer än jag saknar någonting mer än förra året. Jag får så skrämmande många chanser med sumpar dem allihop. Klarar inte av ett enda uppdrag ordentligt. Klarar inte av någonting ordentligt. Vågar inte tro på mig. Kommer aldrig våga tro på mig.

Det handlar inte om sanningen, för det här är så långt bort ifrån sanningen man kan komma. Det handlar istället om att jag helt enkelt inte tror att jag kan någonting. Kommer misslyckas med allting. Inte har någon tur någonstans. Klarar ingenting någonsin.

Önskar att jag kunde tro på mig själv litet mer. Ungefär sådär som förra året. Inte bli så äckligt trött på allting runt omkring. Inte sakna dåtiden såhär mycket. Bara tänka framåt och aldrig bakåt. Men det fungerar inte. Inte i min värld. Inte just nu, för allting faller samman. Vi kommer falla så äckligt hårt. Inte kunna resa oss upp igen. Inte den här gången.

Jag tror att jag vill för mycket men att jag klarar för lite. Ingen ser mig sådär som jag vill bli sedd. Ingen vill hjälpa mig någonstans. Fastän folk egentligen tror att det är sådär med mig. Det är antagligen av rädsla, och min egen rädsla stöter bort allt det jag älskar.

Mina drömmar existerar inte. Jag antar att jag aldrig någonsin började min vandring på drömmarnas väg. Försvann någon annastans. Gick vilse i min egen värld. Bland alla mina frågetecken. Jag vill att ni ska älska mig och säga att jag klarar det här. Ni kommer alltid göra det. En andra gång. Eller en tredje.

Mamma, pappa, vi klarar det här tillsammans, ok?

Life's a bitch

Det här skulle hålla i all evighet och det skulle bara vara jag och du minus alla falska ord. Våra handlingar skulle bara utföras och aldrig slå tillbaka på oss. Inte göra så skrämmande ont. Inte någonstans. Men all falskhet runt omkring kunde vi inte stå emot. Allting är starkare än det vi har. Eller hade. Nu vet jag ingenting.

Jag vet att vissa människor kan ha en sådan väldig tur när det gäller allting, men det är ändå oftast den som har otur som vinner i längden. På något konstigt sätt. Jag är en sådan. Med otur och tur men aldrig både och samtidigt. För min del slutar det för det mesta bra. På ett eller annat sätt. Fast kanske är det så när det gäller alla andra också? De flesta i alla fall. Ja, det kan fungera så..

Mänskligheten är så skrämmande falsk rakt igenom. Vissa av oss kan inte se våra egna fel. Medan andra ser dem så skrämmande tydligt. Kanske gör man någonting åt allt det där som är fel, eller så gör man helt enkelt ingenting. Bara fortsätter vandra och spottar falska ord rakt i ansiktet på sådär oskydliga människor.

Livet är aldrig sådär rättvist som vi vill att det ska vara. Inte ens i närheten. En verklighet minus lögner och det där existerar helt enkelt inte. Kommer aldrig någonsin göra. Hur gärna vi än vill.

Radera ingenting nu tack!

Jag ville aldrig såra. Inte någonstans. Inte ens lite, lite. Min värld skulle ha varit annorlunda. Dem gör det bara värre. Jag med dem. Lika dåligt som allting annat. Alltid. Sorligt nog. Patetiskt också. Lite i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. De människor som fick hela världen att börja snurra åt fel håll existerar inte längre. Inte i min alldeles egna värld. Mina fyra vägger. Ni kommer ingenstans. Inte in någonstans.

Det pirrade sådär skrämmande i magen. Kunde inte låta bli. Äcklas av mig själv och jag har ingen aning om varför. Inte någonstans. Inte alls. Det var just såhär det skulle vara. På riktigt och ingenting annat. Hur skrämmande det än på verka. För det är just så det är. Skrämmande känslor överallt. Som får det att pirra i magen och får mig att vilja le sådär onödigt lyckligt. Ett leende som suddas ut förr eller senare. Det slutar aldrig bra, för det är så vår värld fungerar.

Hej, jag tror att jag är kär.

En stad full av falska ord.

Att den här så kallade staden är full av falskhet är väl egentligen ingen nyhet. Alltid har allting kretsat kring rykten utan grund. Rykten som handlar om allting och ingenting. Vad är det för mening med det? Att kasta ord som sårar på människor som egentligen inte förtjänar det. Är det någonting man kan tycka om att göra? Tvivlar på det.

Jag vet att jag aldrig har varit en del av allting. En del av de där innegänget som är med överallt. Får festa med allt och alla. Kan komma vart dem vill. Men är man någonting här i denna skithåla så är man oftast ingenting utanför den. Det är den bittra sanningen, och jag ses hellre som någon utanför skithålan än som någon innanför dess gränser. Det är väl ganska självklart?

Välja fel människor att umgås med är egentligen inte särskilt svårt. Man hamnar i ett sällskap där man tror att man trivs men där man egentligen inte trivs alls. Inte någonstans. Enklare än så blir det inte, för den verklighet som vi väljer att se som komplicerad är allt annat än komplicerad. Egentligen. Jag valde mina vänner väl. Sådana som i mina ögon inte sågs som falska. Att de sedan inte var en del av det där innegänger som fick vara med överallt spelade egentligen ingen roll, men ändå hade jag någon undangömd önskan om att få vara en del av alla de där som kom med överallt. Alltid var en del av allting. Nu förstår jag inte varför jag tänkte så. Varför jag så gärna ville vara en del av allt det där falska. Ser ingen mening med det. Komma med överallt och få mer skit än man klarar av.

Här är ingenting säkert. Man väljer fel människor att prata med. Allting man säger sprids ut och snart vet hela staden om vad man har gjort. Och förmodligen inte gjort också, för det du inte vet om dig själv vet alla andra. Så har det alltid fungerat. I mindre städer i alla fall. Små byhålor med människor som klär sig som bönder och tror att de är någonting. Värda mer än alla andra. Det fungerar inte så.

Tänker inte dra alla småstadsbor över en kant, för det finns faktiskt bra människor här också. Egentligen är väl alla bra på sitt sätt. Alla gör vi väl någonting bra någon gång. All falskhet behöver inte existera jämt och ständigt. Det finns säkert någonting bra med det där också. Vad det är vet inte jag, för jag är som sagt inte riktigt en del av det där gänget. Men saken är den, att när man väl får se en skymt av allt det där man en gång så gärna ville vara en del av så vill man bara bort därifrån. Besvikelsen är ganska uppenbar, för allt det där är aldrig sådär bra som man tror. Skrämmande mycket sämre än man någonsin har vågat tro.

Skratta aldrig åt mig, för det där hånfulla skrattet går aldrig att ta tillbaka. Jag vet så skrämmande mycket mer än vad människor vill tro. Gjort så mycket mer. Men det är aldrig uppenbart. En stad full av falska ord får sällan reda på sanningen, för den kan förvrängas på de konstigaste sätt. Bli någontig helt annat när den väl kommer ut. Men som sagt, det du inte vet om dig själv vet alla andra.

Tror du att du kan gömma dig för Henne?

Det fungerar inte längre. Inte alls. Minns mig själv som en riktig träningsnarkoman. Ångest i varje del av mig så fort dagen tillbringades framför datorn. Det hände i princip aldrig. Nej, inte då. Nu är det tvärtom. Händer i princip alltid. Större delen av dagen tillbringas framför datorn och all mat som trycks in i käften.. Förgiftar mig så totalt. Det gör ont. Ångest är inte att leka med. Inte såhär.

Ärlighet fungerar inte, men det går inte att säga stopp. Min hjärna vill få mig att tro det. Mina tankar. Mitt huvud vill inte. Tankarna bråkar. Orkar inte lyssna. Orkar verkligen inte lyssna längre. Inte alls.

Försökte gömma mig. Springa därifrån. Försvinna någonstans. Aldrig återvända. Men det fungerar inte. Fungerar inte någonstans längre. Det är borta och leken är slut. För länge sedan. Det går inte att gömma sig för Henne. Aldrig någonsin. Inte på riktigt.

Jag faller igen och Hon tar emot mig med öppen famn. Tack.

One day off

Tog ledigt idag. Från skolan alltså. Kände att det behövdes, för gården var en riktig skitdag. Idag är bättre. Hittills i alla fall. Funderar på att inte ta mig in till den stora staden överhuvutaget idag. Ta ledigt från jobbet ikväll också och inte bara skolan nu under dagen. Det behövs det också, för just idag kan jag inte riktigt vara sådär överdrivet trevlig mot kunderna. Kommer gå ganska mycket åt helvete tror jag. Vill inte träffa folk. Orkar inte träffa någon alls.

Förvirringen gör mig illamående. Förstår inte vad som händer. Verkligheten förändras ännu en gång. Kan vara bra, men såhär många förändringar på i princip samma gång är inte alltför positivt. Inte i min värld. Hatar sådant. Att vara tvungen att säga tack och adjö till invanda mönster. Byta ut allting sådär totalt. Bara ha en himla massa minnen kvar. Minnen som gör så skrämmnade ont. Minnen som dödar.

En ledig dag var det ja. Tror jobbet får vänta till på tisdag. Denna torsdag är min dag. Min alldeles egna och väldigt lediga dag. Mobilen är avstängd. Eller jag hör den inte i alla fall. Ohörbar mobil. Det behövs.

It's hard to tell.

Bekräftelse hit och bekräftelse dit. Ett öppet hjärta en klar hjärna. Öppna alla dörrar och låt mig stiga in. Chansen att våra känslor matchar är så skrämmande stor. Skulle jag inte tycka detsamma hade jag inte varit såhär nära. Skrämmande nära. Så väldigt.

Jag är trött på att vandra hand i hand med ensamheten och höra alla tomma löften uttalas. Löften utan betydelse. Utan någon egentlig mening. Bara ord som kastas fram och tillbaka. Hit och dit. Träffar så rätt men har ingen som helt betydelse.

Om ändå ensamheten kunde försvinna lika spårlöst som allting annat verkar försvinna. Vill så gärna förklara allting. Kan inte. Fungerar inte alls. Hela världen är förvirrande. Inte bara just nu, alltid.. Men nu mer än någonsin annars.