There is no truth.

"People always say that hate is such a strong word,
but so is love and people throw it around like it's nothing.

Before you let go, remember the reason why you were
hanging on there is always something missingyou're never
really living, before you've found something to die for.

And I'm sorry if my eyes don't sparkle anymore. I'm in this
point of live where I'm daring someone to push me of a cliff
to see if I'm strong enough to fly.

I don't miss youI just miss the person I thought you were
'cause you were the first person who made me feel beautiful"

Promises are ment to be broken.
I learned that from you.

Ideal hit och ideal dit

Tydligen ska man verkligen vara perfekt, och det trots att det där med perfektion egentligen inte existerar. Konstigt att vi alla säger just sådär, att perfektion inte existerar och aldrig har gjort. Att det aldrig någonsin kommer finnas någonting sådant. Konstigt att vi säger så och sedan går helt emot allt det där. Dubbelmoral kallas det. Sure.

Jag blir rädd när jag läser alla de där bloggarna som skriv av anorektiker. Det får mig att förstå att mina tankegångar är ungefär likadana som deras. Skrämmande ja, men ack så sant. Förmodligen tänker varenda tonåring sådär ibland. "Oj, vad tjock jag är!" eller liknande. När man egentligen har en mage som knappt existerar och revben som hotar att titta fram viken sekund som helst. Typ. Så sitter man kanske själv där och äter på en fet McDonalds hamburgare och kan inte låta bli och tänka att det nog är något fel på en själv eftersom man faktiskt kan trycka i sig den där hamburgaren utan att få någon ångest. Kalorierna och fettet tränas bort. Förr eller senare.

Någonting jag blir äckligt irriterad på är när människor, de som tror att de är värda så mycket mer än vissa, när de får för sig att tro att alla dessa tankar på att man borde gå ner i vikt fastän man väger litet under normalvikten för sin längd är just för att få all den uppmärksamhet man så väldigt gärna vill ha. Att stå i centrum vill väl alla. Någon gång. Men att gå omkring och säga att man är fet är en helt annan sak än att faktiskt mena det. Säga det och mena det. Ofta brukar människor som på allvar faktiskt tycker att man är sådär överviktig fastän man egentligen är långt ifrån bara tänka allt det där med övervikt och inte säga. Skämta om det, men aldrig mena allvar.

Konstigt är det att vi faktiskt tänker så. Men mår man riktigt skrämmande dåligt av vissa orsaker så är det kanske inte så konstigt. Istället för att straffa alla andra straffar man sig själv genom att ta bort det där livsnödvändiga vi faktiskt behöver, maten.

You can't silence the truth forever.

Jag visste att jag någon gång, en vacker dag faktiskt skulle återvända till min gammla blogg och börja skriva ner alla mina ord. Bilda meningar med ord som får tårarna att börja rinna. Mina egna tårar alltså. Det handlar om känslor. Känslor som så väldigt ofta hotar att kväva. Hotar att förgöra hela mig. Försvinner. Sprängs i tusen bitar. Slutar existera. Min verklighet är inte vad den var för ett år sedan.

Sista inlägget i denna blogg skrev jag för litet mer än ett år sedan. Hela min värld har förändrats så väldigt sedan den dagen. Då var det bra. Skrämmande mycket bättre än nu. Men på ett annat sätt. Jag ska inte klaga på min verklighet, för jag vet att jag har mer än jag vill erkänna. Att jag har det sådär bra som vissa faktiskt inte har det. Skrämmande bra. Ibland. Men ändå kan jag inte låta bli att klaga ibland. Alla klagar vi ju. Självklart! Mer än vi anar. Mer än vi vill erkänna för oss själva. Det jag en gång hade ville helt enkelt inte vara en del av mitt liv, och det var helt mitt eget fel. Att stöta bort människor och tro att de alltid kommer komma tillbaka.. Det fungerar aldrig så.

Vad som fanns då slutade på något sätt att existera. Jag ville det inte. Var inte alls redo. Inte redo alls. Ville inte se hela världen förändras. Världen verkade vilja försvinna. Min egen värld. Min högt älskade verklighet.

I juni någon gång rasade allting, eller i alla fall det mesta. Från den månaden började min verklighet förändras något så in i. Så skrämmande drastiskt. Numera vet jag knappt vem jag är. Vad som är rätt och vad som är fel. Men ändå har vi ingenting sådant. Rätt och fel. Normalt och onormal. Borde åtminstone inte ha, för perfektion existerar inte. Precis som evigheten. Det var vad vi försökte intala oss. Att det vi hade tillsammans skulle vara för evigt, men vi visste att någonting som verkade vara fel från början aldrig någonsin skulle kunna bli rätt. Inte ens i närheten. Inte i vår värld.

Nu är jag här. Står här helt ensam. Sommaren passerade innan jag ens hann blinka. Kändes det som. Världen blundade. All verklighets uppfattning verkade ha försvunnit. På något sätt.

Det är jag och ensamheten. Hand i hand.

GOODBAJS FÖR FAAN!

Yes, så är det! Nu orkar jag inte. Denna sida är konstig med alla wierd mallar. Bloggen ser riktigt äckligt ful ut, vilket gör bloggandet lite småtråkigt.

Felet är att Lelly som var sådär duktig på HTML har glömt i princip allting. Eller så är det bara för att jag helt enkelt tycker att jag är så väldigt kass på allt.

Finns på min gamla blogg.
Det vill säga.. HTTP://PSYCHOLOVE.BLOGG.SE

Det är sååå Lelly i ett nötskal.

Seriously, det är jag och det är nog i princip bara jag. Ibland är man helt enkelt dum. Sådär jobbigt glömsk. Riktigt djävla korkad! Men förstå min lättnad. Så äckligt lättnad är jag! Det var helgen för ungefär 3 veckor sedan och det var megatamponger. Inte för att det sistnämnda har någonting speciellt med just det här att göra, men ändå. Det där är någonting som bara är värt att nämnas. Trycka in tamponger på fyllan blir ofta, i mitt fall.. Misslyckat.

Nääej, det där var inget intressant men ändå. Det finns saker som man helt enkelt vill skriva ner, men som andra förmodligen inte tycker är särskilt intressanta. Dock tror jag nog att de som faktiskt vet någnoting om just det där förstår vad i helvete Lelly menar med det. Right people?

Denna kväll, den tid som passerat och den tid som återstår av denna efterlängtade fredagskväll kommer jag tillbringa hemma i mitt kära hus. Just nu tror jag att jag är ganska mycket ensam hemma. Min kära lillebror kan i och för sig sitta framför tvn i sitt rum, men sådant orkar man helt enkelt inte ta reda på. Hunden har tagit mina kära föräldrar på en promenad, så dem slipper man ett tag.

Jag sitter för övrigt med hårfärgninsmedel i håret och meningen är att håret ska bli sådär väldigt svart igen. Hur svart det faktiskt kommer bli återstår väl att se.

I brist på böcker att läsa så sätter jag mig väl framför tvn en stund. Imorgon kväll ska jag väl hitta på något med älskling och hans kompisar, och så Jossan också. Niice! Det blir sprit dåva, även om jag faktiskt lovade mig själv att inte dricka någonting denna helg.. Vissa löften är helt enkelt till för att brytas, men så är jag så väldigt glad för lite saker så just detta löftet som egentligen inte ska brytas, just det löftet ska brytas just denna helg. Så är det bara!

1 december snart va! Det låter skoj. I think..

Sista november..

Ny månad. Snart ny månad. Tiden går så äckligt snabbt. Jag hinner inte med. All stressen. All pressen. Motstånd från alla håll. Ingenting går sådär lätt. Ingenting kommer man igenom utan att trycka på riktigt ordentligt. Förstår ni hur väldigt jobbigt det faktiskt är? Så väldigt jobbigt att aldrig kunna slappna av och fortsätta gå. Fortsätta gå rakt igenom ingenting. Känna att allt utom den där äckliga känslan..

Det känns så väldigt tomt. Ett hål någonstans där inne. Inom mig. Någonstans, bara någonstans. Fastän jag vet att ingenting av detta är verklighet. Fastän jag vet att detta bara är en ond dröm och att jag snart kommer vakna upp och skratta åt mig själv. Fastän jag vet allt det där så kan jag verkligen inte låta bli att tänka att detta faktiskt kan vara min verklighet. Jag kan inte låta bli att tycka att jag är så väldigt korkad som verkligen tror på alla mina ord om att det här bara är en mardröm och ingenting annat.

Musiken ekar i mina öron. Någon stans långt där borta. Ett stort och tomt rum. Eko. Eko. Eko. Can you hear me? Living just isn't hard enough. Living my life.. Not hard enough.

Ja, det är så lätt. Det är så väldigt lätt att vara jag. Är det verkligen det ni tror? Alltid så väldigt snäll och trevlig. Du kan inte stå ut med tanken på att allting kanske kommer förändras. Någontin jag verkligen inte kunnat acceptera. Någonting som alltid kommit sådär regelbundet. Någonting som bara vägrade att komma. Ingenting utom just tomhet. Tomhet där inom mig. Det är äckligt. En växande känsla. Jag vill inte tro att det finns där. Jag vill inte känna allt det här.

Utan er. Utan alla de där underbara människorna som man kallar vänner hade livet varit aboslut ingenting värt. Utan er hade allting bara rasat samman, samtidigt som det utan familjen helt enkelt inte hade funnit någonting som kunnat rasa samman. Ni förstår inte hur djävla lycklig jag är för att jag faktiskt valde helt rätt. Just den 22 augusti blev livet så väldigt mycket värt, så väldigt mycket mer värt än förut.

Det är det som kallas lycka.

Det här måste vara döden.

Den här känslan igen. Den här magkänslan. Den här äckliga sugande känslan. jag vet att du hatar mig för allt det här. Jag vet att du inte litar på mig längre. Jag vet att jag kommer få all skit man kan få för det här. Det du inte förstår är att små flickor blir stora. Din lilla flicka har blivit stor och hon vet så väldigt mycket mer än du tror.

Alla dina ord om att hon inte vet någonting om livet. Allting kommer bli helt åt helvete om ett tag, ja visst, så kan det blir. Allting behöver inte vara så. Livet är inte sådär svart och vitt. Det kan vara så mycket andra färger också. Ljust och mörkt. Allt det där.

Din besvikna blick. Dina tårar. Dina kommentarer. Förlåt. Jag älskar dig. Jag älskar er. Jag älskar er så väldigt, så väldigt obeskrivligt mycket. Jag vill att ni ska förstå att allting inte är sådär enkelt och att jag inte är sådär perfekt. Jag vet att jag kommer få så mycket skit för det här och jag är så äckligt rädd för allt just nu. Hela min värld skakades om. Ingenting kommer bli bra.

Det här måste vara något slags slut. Hur gärna jag än vill försvinna. Hur gärna jag än vill slippa allting. Så lite vill jag att ni ska lida. Så väldigt, obeskrivligt lite vill jag att andra ska se vilken misslyckad liten flicka ni har. Ni hade.

Jag älskar er för mycket för att kunna bara fall död ner även om det här måste vara döden. Jag klarar det inte.

Och älskling, jag vill bara strypa dig för du får mig att må riktigt dåligt. Just nu i alla fall. Men jag älskar dig.