Radera ingenting nu tack!

Jag ville aldrig såra. Inte någonstans. Inte ens lite, lite. Min värld skulle ha varit annorlunda. Dem gör det bara värre. Jag med dem. Lika dåligt som allting annat. Alltid. Sorligt nog. Patetiskt också. Lite i alla fall. Men jag orkar inte bry mig. De människor som fick hela världen att börja snurra åt fel håll existerar inte längre. Inte i min alldeles egna värld. Mina fyra vägger. Ni kommer ingenstans. Inte in någonstans.

Det pirrade sådär skrämmande i magen. Kunde inte låta bli. Äcklas av mig själv och jag har ingen aning om varför. Inte någonstans. Inte alls. Det var just såhär det skulle vara. På riktigt och ingenting annat. Hur skrämmande det än på verka. För det är just så det är. Skrämmande känslor överallt. Som får det att pirra i magen och får mig att vilja le sådär onödigt lyckligt. Ett leende som suddas ut förr eller senare. Det slutar aldrig bra, för det är så vår värld fungerar.

Hej, jag tror att jag är kär.

En stad full av falska ord.

Att den här så kallade staden är full av falskhet är väl egentligen ingen nyhet. Alltid har allting kretsat kring rykten utan grund. Rykten som handlar om allting och ingenting. Vad är det för mening med det? Att kasta ord som sårar på människor som egentligen inte förtjänar det. Är det någonting man kan tycka om att göra? Tvivlar på det.

Jag vet att jag aldrig har varit en del av allting. En del av de där innegänget som är med överallt. Får festa med allt och alla. Kan komma vart dem vill. Men är man någonting här i denna skithåla så är man oftast ingenting utanför den. Det är den bittra sanningen, och jag ses hellre som någon utanför skithålan än som någon innanför dess gränser. Det är väl ganska självklart?

Välja fel människor att umgås med är egentligen inte särskilt svårt. Man hamnar i ett sällskap där man tror att man trivs men där man egentligen inte trivs alls. Inte någonstans. Enklare än så blir det inte, för den verklighet som vi väljer att se som komplicerad är allt annat än komplicerad. Egentligen. Jag valde mina vänner väl. Sådana som i mina ögon inte sågs som falska. Att de sedan inte var en del av det där innegänger som fick vara med överallt spelade egentligen ingen roll, men ändå hade jag någon undangömd önskan om att få vara en del av alla de där som kom med överallt. Alltid var en del av allting. Nu förstår jag inte varför jag tänkte så. Varför jag så gärna ville vara en del av allt det där falska. Ser ingen mening med det. Komma med överallt och få mer skit än man klarar av.

Här är ingenting säkert. Man väljer fel människor att prata med. Allting man säger sprids ut och snart vet hela staden om vad man har gjort. Och förmodligen inte gjort också, för det du inte vet om dig själv vet alla andra. Så har det alltid fungerat. I mindre städer i alla fall. Små byhålor med människor som klär sig som bönder och tror att de är någonting. Värda mer än alla andra. Det fungerar inte så.

Tänker inte dra alla småstadsbor över en kant, för det finns faktiskt bra människor här också. Egentligen är väl alla bra på sitt sätt. Alla gör vi väl någonting bra någon gång. All falskhet behöver inte existera jämt och ständigt. Det finns säkert någonting bra med det där också. Vad det är vet inte jag, för jag är som sagt inte riktigt en del av det där gänget. Men saken är den, att när man väl får se en skymt av allt det där man en gång så gärna ville vara en del av så vill man bara bort därifrån. Besvikelsen är ganska uppenbar, för allt det där är aldrig sådär bra som man tror. Skrämmande mycket sämre än man någonsin har vågat tro.

Skratta aldrig åt mig, för det där hånfulla skrattet går aldrig att ta tillbaka. Jag vet så skrämmande mycket mer än vad människor vill tro. Gjort så mycket mer. Men det är aldrig uppenbart. En stad full av falska ord får sällan reda på sanningen, för den kan förvrängas på de konstigaste sätt. Bli någontig helt annat när den väl kommer ut. Men som sagt, det du inte vet om dig själv vet alla andra.

Tror du att du kan gömma dig för Henne?

Det fungerar inte längre. Inte alls. Minns mig själv som en riktig träningsnarkoman. Ångest i varje del av mig så fort dagen tillbringades framför datorn. Det hände i princip aldrig. Nej, inte då. Nu är det tvärtom. Händer i princip alltid. Större delen av dagen tillbringas framför datorn och all mat som trycks in i käften.. Förgiftar mig så totalt. Det gör ont. Ångest är inte att leka med. Inte såhär.

Ärlighet fungerar inte, men det går inte att säga stopp. Min hjärna vill få mig att tro det. Mina tankar. Mitt huvud vill inte. Tankarna bråkar. Orkar inte lyssna. Orkar verkligen inte lyssna längre. Inte alls.

Försökte gömma mig. Springa därifrån. Försvinna någonstans. Aldrig återvända. Men det fungerar inte. Fungerar inte någonstans längre. Det är borta och leken är slut. För länge sedan. Det går inte att gömma sig för Henne. Aldrig någonsin. Inte på riktigt.

Jag faller igen och Hon tar emot mig med öppen famn. Tack.

One day off

Tog ledigt idag. Från skolan alltså. Kände att det behövdes, för gården var en riktig skitdag. Idag är bättre. Hittills i alla fall. Funderar på att inte ta mig in till den stora staden överhuvutaget idag. Ta ledigt från jobbet ikväll också och inte bara skolan nu under dagen. Det behövs det också, för just idag kan jag inte riktigt vara sådär överdrivet trevlig mot kunderna. Kommer gå ganska mycket åt helvete tror jag. Vill inte träffa folk. Orkar inte träffa någon alls.

Förvirringen gör mig illamående. Förstår inte vad som händer. Verkligheten förändras ännu en gång. Kan vara bra, men såhär många förändringar på i princip samma gång är inte alltför positivt. Inte i min värld. Hatar sådant. Att vara tvungen att säga tack och adjö till invanda mönster. Byta ut allting sådär totalt. Bara ha en himla massa minnen kvar. Minnen som gör så skrämmnade ont. Minnen som dödar.

En ledig dag var det ja. Tror jobbet får vänta till på tisdag. Denna torsdag är min dag. Min alldeles egna och väldigt lediga dag. Mobilen är avstängd. Eller jag hör den inte i alla fall. Ohörbar mobil. Det behövs.

It's hard to tell.

Bekräftelse hit och bekräftelse dit. Ett öppet hjärta en klar hjärna. Öppna alla dörrar och låt mig stiga in. Chansen att våra känslor matchar är så skrämmande stor. Skulle jag inte tycka detsamma hade jag inte varit såhär nära. Skrämmande nära. Så väldigt.

Jag är trött på att vandra hand i hand med ensamheten och höra alla tomma löften uttalas. Löften utan betydelse. Utan någon egentlig mening. Bara ord som kastas fram och tillbaka. Hit och dit. Träffar så rätt men har ingen som helt betydelse.

Om ändå ensamheten kunde försvinna lika spårlöst som allting annat verkar försvinna. Vill så gärna förklara allting. Kan inte. Fungerar inte alls. Hela världen är förvirrande. Inte bara just nu, alltid.. Men nu mer än någonsin annars.

You better keep running baby.

Vi leker fortfrande med våra liv. Inga lekar runt omkring, bara med. Fortsätter förstöra allt som har med framtiden att göra. Ser ingen utväg. Inte någonstans. För det är såhär det ska sluta fastän vår början var så skrämmande bra.

Det sägs att det handlar om att ge och ta och ingenting annat, men det som händer är att allting bara blir till att ge och aldrig ta. Eller i vissa fall bara ta och aldrig ge. Ge och ta till en och samma person var vad man till en början menade, men det var aldrig så det blev. Till slut. Just nu. Numera. Som om världen någonsin kommer uppnå den där perfektionen vi alla så desperat strävar efter. Trots att vi är så äckligt medvetena om att ingenting av det där existerar fortsätter vi ändå vandra på samma djävla nedtrampade stigar i hopp om att hitta det vi söker efter. Det där helt utan eixistens. Det fungerar egentligen inte såhär. Ska inte fungera såhär. Men vi gör det ändå.

Obehagliga känslor slutar aldrig existera på riktigt.

Aldrig har det varit såhär osäkert. Inte på ett väldigt bra tag. En lång tid. Jag känner mig så skrämmande osäker. Så väldigt äckligt otrygg i allt. I mig själv, allting runt omkring och ja, precis allting. Varje fel händelse är mitt och bara mitt fel. Finns ingen annan att skylla på än mig. Det känns som att hela världen håller på att vända ryggen till mig och att jag snart kommer stå där ensam. Alldeles ensam. Ensam och rädd. Det är skrämmande, för trots att de här känslorna känns bekanta så känns de så väldigt overkliga. Det var länge sedan nu. Länge sedan hela världen verkade vara emot mig. Nej, jag har ingen aning om vad jag gör för fel.

Förr eller senare slutar det ändå såhär. Eller börjar. Eller kanske återgår till det här. Vad det nu är. Ensamhet. För aldrig duger man. Inte i en enda människas ögon.

Från och med nu ignorerar jag allt det som får mig att känna mig illa till mods, för sådant är aldrig värt uppmärksamheten. Allt det där existerar inte längre. Inte i min värld.

Tack till de som fortfarande finns kvar. Lyser upp varje dag. Gör livet värt att fortsätta leva. Trots att de är få så existerar de ändå. Värda mer än allting. Orden räcker inte till. Tack är ingenting.