It's hard to tell.

Bekräftelse hit och bekräftelse dit. Ett öppet hjärta en klar hjärna. Öppna alla dörrar och låt mig stiga in. Chansen att våra känslor matchar är så skrämmande stor. Skulle jag inte tycka detsamma hade jag inte varit såhär nära. Skrämmande nära. Så väldigt.

Jag är trött på att vandra hand i hand med ensamheten och höra alla tomma löften uttalas. Löften utan betydelse. Utan någon egentlig mening. Bara ord som kastas fram och tillbaka. Hit och dit. Träffar så rätt men har ingen som helt betydelse.

Om ändå ensamheten kunde försvinna lika spårlöst som allting annat verkar försvinna. Vill så gärna förklara allting. Kan inte. Fungerar inte alls. Hela världen är förvirrande. Inte bara just nu, alltid.. Men nu mer än någonsin annars.

You better keep running baby.

Vi leker fortfrande med våra liv. Inga lekar runt omkring, bara med. Fortsätter förstöra allt som har med framtiden att göra. Ser ingen utväg. Inte någonstans. För det är såhär det ska sluta fastän vår början var så skrämmande bra.

Det sägs att det handlar om att ge och ta och ingenting annat, men det som händer är att allting bara blir till att ge och aldrig ta. Eller i vissa fall bara ta och aldrig ge. Ge och ta till en och samma person var vad man till en början menade, men det var aldrig så det blev. Till slut. Just nu. Numera. Som om världen någonsin kommer uppnå den där perfektionen vi alla så desperat strävar efter. Trots att vi är så äckligt medvetena om att ingenting av det där existerar fortsätter vi ändå vandra på samma djävla nedtrampade stigar i hopp om att hitta det vi söker efter. Det där helt utan eixistens. Det fungerar egentligen inte såhär. Ska inte fungera såhär. Men vi gör det ändå.

Obehagliga känslor slutar aldrig existera på riktigt.

Aldrig har det varit såhär osäkert. Inte på ett väldigt bra tag. En lång tid. Jag känner mig så skrämmande osäker. Så väldigt äckligt otrygg i allt. I mig själv, allting runt omkring och ja, precis allting. Varje fel händelse är mitt och bara mitt fel. Finns ingen annan att skylla på än mig. Det känns som att hela världen håller på att vända ryggen till mig och att jag snart kommer stå där ensam. Alldeles ensam. Ensam och rädd. Det är skrämmande, för trots att de här känslorna känns bekanta så känns de så väldigt overkliga. Det var länge sedan nu. Länge sedan hela världen verkade vara emot mig. Nej, jag har ingen aning om vad jag gör för fel.

Förr eller senare slutar det ändå såhär. Eller börjar. Eller kanske återgår till det här. Vad det nu är. Ensamhet. För aldrig duger man. Inte i en enda människas ögon.

Från och med nu ignorerar jag allt det som får mig att känna mig illa till mods, för sådant är aldrig värt uppmärksamheten. Allt det där existerar inte längre. Inte i min värld.

Tack till de som fortfarande finns kvar. Lyser upp varje dag. Gör livet värt att fortsätta leva. Trots att de är få så existerar de ändå. Värda mer än allting. Orden räcker inte till. Tack är ingenting.

Mötas av era ord. Krossas av dem lika totalt varje gång. Det kommer aldrig bli enklare än vad det är. Men enkelt är det aldrig. Inte ens i närheten, för det enda som duger är ingenting. Så har det alltid varit. För aldrig har jag hört någonting som inte klingar falskt. Det är tydligen helt uppenbart att allting jag gör ska vara perfekt. Ses som perfekt. Alltid ska jag veta när jag gjort någonting bra. Utan att faktiskt få den bekräftelsen. Nej, för även om felstegen är få så är det alltid dem som märksa. I er värld lika mycket som i min. Felstegen stryks under och förstoras något så totalt. Perfektion existerar inte och tydligen är jag väldigt korkad för att jag inte kan vara någonting som aldrig har existerar i verkligheten. Bara ett ord. Perfekt.

Alltid har jag försökt vara er lilla flicka. Den lilla flickan som gör allting så skrämmande bra. Smart och så äckligt trevlig. Alltid ett leende fastklistrat på läpparna. Ett leende som inte ska gå att sudda ut. Som alltid ska finnas där. Ett äkta leende, för lycka är det enda som existerar.

Ångest ska aldrig existera. Att inte räcka till är en självklarthet. Men det är aldrig självklart. Inte ens i närheten. För problem finns inte. Fysiska som psykiska. Det existerar inte i vår värld. Får inte existera. Om det skulle dyka upp är det så väldigt enkelt att gömma utan och glömma bort. Inte låtsas om deras existens, för vi är lika med perfektion. Tillsammans är vi så skrämmande bra. Men oh, en så uppenbar lögn.

Jag ska lära mig av era misstag. Får inte göra några egna, för jag lär mig allt av er. Får inte se världen med egna ögon, för ni har redan sett det mesta. Måste skydda mig så väldigt totalt. Isolera mig från allting. Får inte bli sviken, inte så som ni blev. Får inte lita på andra, för det går aldrig. Människan är opålitlig rakt igenom. Det är vad jag har lärt mig av er, och det är så jag felar helt totalt. På grund av era misstag och inte mina. Just för att jag inte får göra några själv. Måste vara helt perfekt. Rakt igenom.

Det finns inte mycket jag inte har fått känna på. En familj som håller ihop i vått och torrt är inte alltid det bästa. Splittrat i tusentals delar är aldrig bra, men inte det sämsta ändå. Att jämt och ständigt klaga på allting har man rätt att göra, men det gör ingen skillnad. För vad man än har så fortsätter det existera trots alla klagomål. Bättre blir det aldrig. Inte egentligen. Det gäller att aldrig tro att man själv har det sämst, för det finns tydligen alltid någon som har det ännu litet sämre. Men man ska inte tycka synd om sig själv, inte när man har gått från att ha i princip ingenting till att ha så skrämmande mycket mer än de flesta andra. Men ändå, jag vet i alla fall hur det är att ha ingenting. Vissa borde vara glada att dem inte vet hur det är. För det är aldrig lätt. Men klagar jag för det? Nej, jag gör faktiskt inte det.

Människor ställer sig aldrig från hur jag kan ha så pass mycket jag faktiskt har och ändå såg min verklighet så väldigt annorlunda ut för bara femton år sedan. I en helt annan värld än den jag lever i idag. Att komma till en helt annan plats så väldigt långt borta från det man har kallat sitt hem så skrämmande länge är långt ifrån lätt. Det värsta som kan hända. Förlora sin plats i världen. Sin identitet. Förlora allt och ändå lyckas så skrämmande bra. Just för att man kämpar. Aldrig ger upp. Det är det jag har lärt mig. Det bästa ni har kunnat lära mig. Att aldrig ge upp, för ingenting är omöjligt. Aldrig någonsin omöjligt.

Men det spelar ingen roll, för hur perfekt jag än är så får jag ändå aldrig leva. Inte på riktigt. Inte så som jag borde få. Sådär som de flesta andra. Kanske är det ändå bra. På ett sätt. Kanske kommer jag tacka er en dag. Riktigt ordentligt mycket. Just för att ni inte lät mig göra alla fel som kan förstöra ett helt liv så väldigt totalt. Jag vet inte om jag förstår det riktigt. Inte nu. Senare förmodligen. Men ändå.. Det gör ont. Skrämmande ont. Att alltid försöka räcka till, men aldrig duga någonstans. Alltid kunna göra så mycket bättre fastän jag försöker och inte kan göra någoting mer. Ingenting alls.

Det finns inget som kallas perfektion. Existerar inte i vår värld. Det gäller att kunna hinna sin egen plats i livet. Våga lita på sig själv. Våga lita på att man klarar sig med eller utan ensamheten som bästa vän. Ingen ångest för att man är helt totalt ensam, för det är man aldrig någonsin. Inte på riktigt. Lära sig av sina egna misstag är vad som gäller. Våga ta för sig. Inte vara äckligt rädd för att misslyckas, för det fungerar inte så. Det sägs att allting löser sig till slut. På ett eller annat sätt. Och det är sanningen.

Pappa, jag älskar dig.
Mamma, jag älskar dig.

Don't say a word1

Jag är så äckligt sjukt trött på människor. De som ger ett löfte men som bryter det minst lika fort som det gavs. Som om det inte spelar någon roll att man säger någonting man egentligen aldrig menar. Som om det verkligen inte påverkar andras synd på andra människors. Deras förtroende för alla andra. Vänner. Vad spelar det för roll egentligen? Människor som människor. Alla är vi i princip likadana. I princip lika falska hur nära vi än låter andra komma. Hur mycket vi än vet.

Det finns ärligt talat inte en enda människa man verkligen kan lita på. Det fungerar inte så i vår verklighet. I våra liv. Alltid blir man sviken. På något sätt.

Avundsjuka. På ingenting egentligen. Trött är jag. På vaggeryd. På jönköping. På resten av världen. Men man kan aldrig komma bort. Inte tillräckligt långt bort för att inte bli påmind om den bittra verkligheten. Alla äckliga känslor som hotar att kväva. Alla minnen som vägrar att försvinna. Radera går aldrig. Bara springa. Springa så fort man kan. Bort från verkligheten. Men inte ens det fungerar en längre tid. Förr eller senare står man där öga mot öga med det man kallar verkligheten. Vet inte vad man ska göra. Hur man ska göra.

Det fungerar inte alls. Någonstans. Men jag kan åtminstone le. Fortfarande. Tack.

Run baby, run run run!

En bit av ett pussel. En pusselbit.
En avbruten lek. En lek utan slut.

Ett hjärta krossat i tusentals bitar. En människa vars verklighet krossades lika brutalt. Det fanns en helthet en gång i tiden. För länge sedan.

Varje smärtsamt dag är värd de få sekunder sekunder av ren lycka. Ja, det är så vi alltid tänker. Men min dag idag har varit så väldigt underbar. En hel dag full av ren lycka. Bitterheten försvinner så väldigt spårlöst ibland. Min krossade verklighets alla tusentals pusselbitar verkar kunna pusslas ihop igen och bilda en enda helhet. Ett enda pussel.

Men denna lek förblir ändå en avbruten lek. En avbruten lek utan något egentligen slut. För framtiden vet vi ingenting om. Inte med säkerhet.

Everything comes to an end.

Jag vill så väldigt gärna vara på riktigt.
Att varje ord ska vara sanningens ord.
Sluta lutra mig själv och alla runt omkring.
Sluta låtsas hata när det egentligen är tvärtom.

Det skulle aldrig sluta såhär. Såra såhär. Gör så skrämmande ont. Det skulle älskas och älskas till döden sattestopp för precis allting. Men in i evigheten skulle det vandras och inte ens döden skulle kunna säga stopp, för man skulle aldrig släppa taget. Aldrig någonsin. För inte ens de tre magiska orden var beskrivande nog.