Och så kom ångesten och tårarna..

De senaste dagarna har varit allmänt skit. Inte bara på grund av en sak utan flera. Varför jag hela tiden säger att jag är dum i huvudet förstår jag faktiskt inte själv. Jag antar att det bara är så det känns ibland.. Det enda jag gjort är väl suttit och undrat vart fan allt egentligen tog vägen. Hur det blev som det blev? All ångest som hela tiden funnits där. Den där fördjävligt äckliga känslan i magen. Alla tårar. Någonting som inte särskilt många är värda egentligen. De där tårarna, och den där känslan.. Allt för just er skull, men ändå inte.

Ni förstår inte hur sjukt underbart det känns att folk faktiskt lyssnar. Ingenting kommer någonsin bli sådär som det var då. Då allting fanns bara inom mig och höll på att äta upp mig inifrån. Ingenting blev sagt. Det bara stannade kvar. Bara fanns där. Det var jag, mina tankar och all ångest. De där som förföljde mig var jag än gick. Allt det där som var orsaken till all tystnad och all ilska.

Alla de där som faktiskt ville lyssna och ville försöka förstå.. Finns inga ord som beskriver er. Allt det ni faktiskt försökte göra, men som jag inte lyssna på. Ja, tänk vad underbara vänner jag har. Så obeskrivligt bra! Hoppas alla förstår att jag lyssnar på er precis lika mycket som ni lyssnar på mig. Även om det ibland inte ser så ut.

Livet är för komplicerat för att man ska kunna ta sig igenom det helt ensam.

Perfection will not come.

Kanske vill du ha det så. Kanske vill du ha allt det där igen precis lika mycket som jag. Ingenting blir perfekt, men ser du inte hur det gick? Ser du inte vad som egentligen inte var ditt fel alls? Kanske förlorade du allt det där till någon annan. Någonting du egentligen inte borde ha haft. Någonting som du egentligen inte var värd, just för att det var helt fel. Just för att du förtjänade så mycket bättre.

Tänker man verkligen igenom allting och då riktigt ordentligt så förstår man att det som var det var och det kommer aldrig igen. Jag vet att jag inte vill att allting ska upprepas, för då var det inte värt att ens tänka tanken att stiga upp på morgonen. Sova bort alla dagar, veckor, månader och år var just det enda jag tänkte..

Att tänka att ingenting ska kommas ihåg är så väldigt lätt, men att faktiskt göra så att man inte kommer ihåg någonting av det där är så äckligt svårt. Minnen ska man ha. Minnen ja.. Jag vet att jag egentligen aldrig lär mig särskilt mycket av mina misstag, men jag lär mig ändå någonting. Det är tack vare alla minnen som jag faktiskt kan få mig själv att inte komma tillbaka till allt det där, och sluta hoppas att allting skulle bli så mycket bättre bara man fick en ny chans. Tro mig, ingenting blir särskilt mycket bättre bara någon får en ny chans.

Kärleken är till för att krossa hjärtan. Alla de där jobbiga stunderna är så många, men de är värda alla de där lyckliga stunderna, de där som är alldeles för få.

Znam li? Neznam..

Samo znam da neznam. Znas li ti?

Det skulle vara så enkelt och oskyldigt. Två år och i princip ingenting har förändrats.

Det är meningen att allting ska gå vidare. Jag med mitt liv och helt utan dig. Det vet jag att jag vill, men det vet jag kan jag helt enkelt inte kan. Inte än.

Tror du att jag har släppt taget? Långt ifrån! Fast jag vet att det aldrig blir mer än det är just nu, och det spelar ingen roll för det är just när det är såhär det är bra. Det är inte han det ska vara utan det är du.

Allting verkade för bra för att vara sant. Så gulligt till en början. Jag tror inte jag förstod vad det var som var på väg att hända. Tror inte du förstår hur mycket jag tycker om dig. Alldeles för mycket, och det vet du att jag sa igår. Om du nu minns det.

Jag är bara så rädd för att du ska förstöra allting. Bara göra någonting riktigt dumt. Såra min så in i helvete. Ja, det är det jag är så äckligt rädd för! För så mycket betyder du för mig.. (tyvärr?) Eller så gör jag något dumt, för det är inte helt omöjligt. Vissa stunder kan det bara bli så, även det är just det där felet jag aldrig skulle få för mig att göra, inte när jag är så här..

Till en början ville jag inte att allting skulle bli sådär komplicerat. Det var just sådär det verkar ha blivit. Skillnaden är helt enkelt den att jag faktiskt vill ha det komplicerat, fast utan all den där skiten.


Fy fan vad jag hatar när jag får för mig att skriva sådär. Mest för att jag inte litar på att alla de där orden är sanna. Allt det där du och alla andra säger. Jag vill inte säga vad jag egentligen tycker och tänker, just för att jag är så äckligt rädd för att bli sårad. Känna den där äckliga hopplösa känslan.

Vet du hur svårt det är? Ja, det vet du. Och värre är det väl för dig, men ändå.. Det glömmer jag så väldigt ofta, för jag är så äckligt korkad.

Tänker inte komma med mitt djävla förlåt igen, för det är inte värt särskilt mycket. Ett ord jag använder så ofta, alldeles för ofta.

Mer än bara tankar?

Vet ni hur svårt det är att ens tänka någonting sådant? Att sedan försöka få sig själv att inte tro på det är ännu svårare. Jag vet inte vad som händer, men det du säger är inte sant.. Åtminstone är det just jag får mig själv att tro. Hur det egentligen är vet jag inte, men visst, jag kan ha helt rätt.. Fel också.

Det krävs inte mycket för att göra någonting man säkert kommer ångra. Att göra tankar till verklighet. Ska jag vara helt ärlig så skulle det vara just det jag hade gjort bara jag hade fått chansen, men jag vet att det aldrig kommer bli så.

Du är så djävla äckligt.. *piiip*

. . . .

Jag ville aldrig känna såhär.
Jag ville aldrig bli kär.
Även om det var just allt det jag ville.

Kärleken är till för att krossa ditt hjärta i tusen bitar.Lämna dig där med ensamheten och låta dig försöka förstå vad som hände. Men kärlek, vad är det egentligen?

Förlåt för att jag finns. Jag vet att jag borde försvinna.
Förlåt för att jag alltid går för långt. För att du är värd så djävla mycket bättre.

Snälla döda mig innan jag gör det själv!

Den där känslan ni vet..

När pulsen rusar. När den där sugande känslan i magen bara dyker upp. När allting känns så underbart overkligt. Så bra att verkligen ingenting kan vara sant. Känner mig inte närvarande, finns någon annanstans. Svävar långt ovanför marken. Önskar att just detta ögonblick, just denna stund kunde vara för evigt.

Vill bara komma nära. Trycka mig intill dig så hårt att det gör ont. Känna att det helt enkelt inte räcker sådär.. Jag vill ha dig. Jag vill ha dig som fan!

Kom hit?

Det är ditt fel.. Just nu i alla fall..

Det är ditt fel att jag bara vill försvinna.
Det är ditt fel att jag tänker som jag gör.
Det är ditt fel att mitt humör bara är åt helvete.

..Just nu i alla fall.

Nu skiter jag i det här. I dig och i det här.

KISS MY BITTER ASS!